ssnadra.se

Jag är verkligen lyckligt lottad som fått börja på rehabiliteringen. Just den här rehabiliteringen. Å andra sidan finns det inte så många ställen i Västerås.

Psykiatrin över hela Sverige verkar vara i blåsväder just nu. Tidningar & tv granskar & granskar. Men, det är ju så att alla kommuner måste hålla sig inom en budget & budget & människa går inte ihop.

I budgeten ingår inga känslor & krämpor. Den är inte mänsklig.
Långa väntetider, utarbetade psykologer, fulla psykiatriska akutmottagningar, där man dessutom skulle behöva en remiss för att komma in.
Det håller inte.

Vår psykiska hälsa i Sverige är en katastrof. Och i och med arbetslösheten lär väl inte den psykiska hälsan förbättras heller?

Och trots att det är 2011 är hela ämnet fortfarande tabubelagt. När jag berättar min diagnos för någon förväntar jag mig inte en stor kram, men jag förväntar mig inte heller en sne blick.

Via datorn har jag fått ”självförtroende”. Det är här jag mött likasinnade, som jag kan dela mina tankar & funderingar med. No judgement.
Här har jag också lärt mig att trots att man inte orkar eller klarar av vissa saker, så måste man. Annars får man inte hjälp.

”Här, ta några tabletter”
Jag har aldrig vart något stort fan av mediciner, inte ens Alvedon om jag ska vara ärlig. Men varje söndagskväll, strax efter 20.00 så sitter jag där, med min låda mediciner & portionerar ut i dosetten. Mediciner är inte lösningen, den ska bara vara hjälp på vägen. Gärna kombinerat med terapi.

Men i brist på tid, slänger läkarna ett recept i din hand & du förväntas börja omgående. Det var så det började för mig. För jag tror inte det beror på brist av kunskap.
Nu äter jag X antal mediciner om dagen & har X antal behovsmediciner att välja emellan.

Är det så här det ska gå till? Är det inte en människas rätt att få hjälp, på riktigt?
Att man tas på allvar & att läkaren engagerar sig i just ditt fall.
Men det finns inte tid, det finns inte personal & det står absolut ingenting i budgeten om att vi ska få tid & anställa flera.

Tycker du att psykiatrin är okej i Sverige? Hur kan man förbättra den?

Idag mår jag sämre igen, febrig & dann. Fan! Men inte deppa ihop utan det är bara att kurera sig.

Jag ska fortsätta mitt seriemaraton idag, började på andra säsongen igår. Har de 6 säsonger som släppts, men såg idag att sjunde säsongen släpps i början av oktober (någon vänlig själ som vill skänka en sådan till moi?).
Och snart börjar den allra sista säsongen, känns nästan lika sorgligt som när SATC tog slut.

Nu ska jag hänga lite tvätt & sen koka nyponsoppa.
Nyponsoppa = C-vitamin. C-vitamin = Bra mot förkylningar.
Får lov att ringa läkaren i morgon bitti så dom får kolla min hals & mina öron. Skulle ju inte vara omöjligt med en blandning av halsfluss & öroninflammation.

See ya!

Hade planerat att den här veckan skulle bli en nystart med nyttigheter, rehab & träning. Jag ska inte kalla det att jag misslyckats, men, jag mår riktigt dåligt idag. Ångesten kryper i kroppen & ger mig hårda knytnävar i magen.

Har ställt in rehab & jag är så glad över att personalen verkligen förstår att man mår dåligt, att man inte klarar av saker varje tillfälle då man borde vara där. Jag försöker vänja mig av med min behovsmedicin & hålla mig till mitt dagliga intag.
Har lovat chefen på rehab att skriva upp alla mediciner jag äter på en lista, jag tror även att hon tycker jag är övermedicinerad, likväl som jag.

Tänker försöka hålla mig så sysselsatt som det går idag. Men blir det värre får jag be Thomas skjutsa upp mig till psykakuten, känner att jag inte riktigt har koll på mig själv & mina tankar. Allt det här gör mig så besviken på mig själv & jag kan verkligen inte komma på vad det är som får mig så här dåligt.
Jag vet att det brukar vara värre på hösten, men hösten är ju inte riktigt här än.

Om vi ska se ur en ”positiv” synvinkel så brukar jag vara antingen vrålhungrig eller illamående när jag mår så här & idag är det de sistnämnda. Så det passar bra att jag börjar kickstarten med pulverdieten just idag.

Det blev ett långt inlägg, men ni som bloggar vet hur skönt det är att få skriva av sig ibland!
Kram

Den här veckan har hittills varit allt annat än rolig. Måndagen var hemsk, ångesten gjorde mig alldeles svimfärdig & det var likadant på tisdagen. Natten mot onsdagen blev jag dessutom magsjuk. Spydde hela natten.
Så igår låg jag däckad hela dagen.

Thomas var iväg på stan en sväng & han köpte en liten present till mig för att jag var sjuk. Fick en jättefin Hello Kitty-handduk Han vet då vad jag gillar!

Idag mår jag bättre, men är inte helt kry. Ont i magen & smått illamående. Får hoppas att det blir bättre & bättre. Ska försöka äta lite ”snällt” så magen blir glad igen

För snart ett år sedan vändes mitt liv upp & ner. Jag var lycklig, hade Sandra på besök & skulle börja rehab till hösten. Men, då kom beskedet, mamma hade cancer.
Hon åkte snabbt in på första operationen & jag minns att jag kunde ta den med ro.

Men när hon lades in på lasarettet inför den stora operationen brast det för mig. Skulle jag förlora min mamma? Skulle min pappa mista sin livskamrat?
Jag satte hela livet på ”pause”, avbokade möten, sa ifrån rehab & spenderade dagarna på lasarettet & kvällarna med att gråta & titta på bilder på mamma, pappa & mig.

Nu står jag här ett år senare, mamma har gått igenom både strål & cellgiftsbehandling, hennes hår har fallit av & vuxit ut en bra bit igen. Hon är ”fri” från cancern. I alla fall för stunden, om den kommer tillbaka vet vi inte än.

Jag har förlorat en ”morbror”, mina kusiner sin pappa. Det är mindre än ett år sedan som vi stod på loppis & drack kaffe tillsammans. Du berättade för mig om Thailand & hur vi mer än gärna skulle få komma ner & hälsa på, att du skulle visa oss ditt paradis.

Är nu inne på min femte månad på rehab & det har hänt mycket även på den fronten.

Min depression har verkligen svajjat det sista året. Beslut har tagits, löften har brutits, tårarna runnit & kärleken brunnit.

Jag blir ständigt påmind om att jag inte besegrat ångesten än. Som igår, jag låg däckad hela dagen på grund utav att jag hade rehab i måndags. Jag hade ångest så jag knappt kunde andas, ett ton sten på mina axlar & hur uttryckte jag det? Jo, genom att vara arg. På mig själv.

Men jag tog ett tufft men antagligen ett bra beslut i måndags, jag har valt att lägga till ytterligare en rehabiliteringsdag i veckan, så nu blir det 3 av 5. Jag hoppas det går vägen, jag vill verkligen klara det.

I och med det sista årets alla händelser så har jag lagt i saker, känslor, minnen i min ryggsäck & även tagit ur det onödiga.
Jag ser skratt, bråk & tjafs på ett helt annat sätt. Jag ser kärlek på ett annat sätt. Livet på ett annat sätt.
Men jag drömmer fortfarande om dig!

Jag vet inte vad jag egentligen vill ha sagt med det här inlägget förutom att, ta hand om dina nära & kära. Lämna aldrig varandra som ovänner. Glöm aldrig att uppskatta alla gester, även de minsta!

Det är längesen jag delade min riktiga dåliga dagar öppet för er, har mest gömt mig bakom skyddade inlägg.
Men jag känner mig mogen, i alla fall idag, för att dela med mig av min helvetesnatt.

Mådde dåligt igår på dagen, mycket ångest i kroppen, när jag & Thomas kom hem från affären var jag nära på att svimma. Antagligen berodde det på för lite vätska eller för få Nutrilettpåsar. Eller en blandning av det & ångest.

Fick i mig lite ordentlig mat på kvällen & ögonen slutade att flimra. Vi gick & la oss i lagom tid & precis när huvudet nuddade kudden kom ångesten som en blixt från klar himmel.
Jag började skaka, hamna i en annan värld, grät hysteriskt & svamlade något om att jag inte orkar det här längre, att jag ville ringa mamma.
Thomas höll om mig & försökta få mig lugn, bad mig att andas långa & djupa andetag, det hjälpte en stund då & då, men hamnade ändå i krampande ställning så fort jag blev ofokuserad.

Blev helt plötsligt illamående & stapplade mig in i badrummet för att kräkas. Borstade tänderna, sköljde ur munnen & av ansiktet, sen var det dags igen. Gjorde samma procedur & kunde äntligen andas ut, illamåendet var borta.

Hade redan ätit kvällsmedicin & sömntabletter, så jag fick bara ta halva dosen av min starkaste ångestdämpande medicin.
Gick in i sovrummet & la mig igen. Försökte dra långa & djupa andetag.
Hamnade i en annan värld som kraschade runt mig. Ville bara bort, bort från allt som gör så ont.

Vid 4 snåret kände jag mig bättre, trots att tårarna fortfarande rann ner från mina kinder.
Somnade strax där på.
Vaknade när klockan ringde i morse, fortfarande med enorm ångest. Skickade sms till Ia & ställde in träningen.
Somnade om & vaknade vid halv 12 då Thomas skulle till jobbet.

Ångesten har inte gett med sig än, så jag försöker hitta på saker att göra här hemma för att tänka på annat, men misslyckas.
Följer med mamma hem då hon slutar jobbet, vill vara själv, men klarar det inte.

Jag har problem med vikten, no shit Sherlock.
Sen jag började äta min medicin hösten 2007 har jag gått upp 30kg! Det bygger ju inte direkt upp min självkänsla!

Men nu ska jag börja med en till medicin, nämligen lithium. Och en utav de vanligaste biverkningarna är att man går upp i vikt.

Menar min läkare att jag ska gå upp yttligare 30kg?
Hon har påpekat min vikt om & om igen & ändå beslutar hon sig för att behandla mig med det läkemedlet!

Jag blir så jävla förbannad & ska ta ett allvarligt snack med henne innan jag påbörjar medicineringen.
För så här kan jag fan inte gå!

Jävla depression, jävla ångest & jävla mediciner!

Nu är jag hemma igen, efter en rejäl vända på lasarettet. Slapp sitta ner & vänta fick komma in på en gång. Mamma fick vänta utanför själva avdelningen på grund av svininfluensan, det hade vart skönt att haft henne i väntrummet åtminstone.
Men när jag satt mig i världens mest förskräckliga stol så kände jag mig ganska lugn tills dom tog fram det där jävla skohornet, ja jag vet det heter inte skohorn
Dom bökade runt som idioter (dom var två, en studerande) & till slut körde dom invärtes ultraljud, jag höll praktiskt taget på att svimma av smärta.
Men när det var dags att klä på sig igen så fick jag reda på att det inte alls är något fel på mig. Inte vad dom kunde se i alla fall. Thanks a lot assholes, jag kan knappt röra mig framåt.

Mamma & jag stannade till för en fika på lasarettet & det var skönt att få slappna av med en kopp kaffe. Nu väntar final exams i morgon, 6 RÖR blod att skänka till kemlabb. Jag började ju försiktigt idag med ett blodprov (stick i fingret).

När jag kom hem så ringde Thomas & jag informerade honom om vad som hänt under dagen & att det låg ett litet paket från Posten & väntade på honom.
Men det lilla paketet var egentligen till mig så jag fick öppna det Och där i låg världens sötaste cupcakeörhängen. En försenad födelsedagspresent!

Inte nog med det så såg jag i Hannahs blogg att jag vunnit en liten present, thanks Hannah you made my day!

Så nu lallar (i stillastående läge för annars gör det för ont) jag runt i mina nya örhängen & min nya frilla!
Ska ta & laga lite mat nu, det blir en simpel höstsoppa. Jag kommer slänga upp receptet på Cook, bake & create senare

Jag blev jättenöjd när Anna-Lena klippte mig, så henne ska jag fortsätta gå hos. Hon är så jäkla trevlig dessutom.

Tydligen så fick jag ingen tid hos gyn, utan det var till en vanlig läkare Så hon klämde lite här & lite där, bad mig lämna blodprov & urinprov. Jag hade tydligen hög infektionsrisk & för mycket vita blodkroppar(?), vad det nu betyder. Fick en akutremiss till Kvinnokliniken så jag ska dit vid 16 & antagligen göra ett invärtes ultraljud Hoppas dom kan ta reda på vad det här är för något, för nu orkar inte jag gå ovetandes mer.

Det blev mycket stress nu på förmiddagen, när jag var klar hos läkaren var klockan redan 11 & mamma började jobba 12, så vi köpte med oss mat i all hast & åt hemma hos mig innan hon sprang iväg till jobbet.
Det blev jättegod wok med ris

Är rent utsagt slut efter den här dagen, och än så länge är det bara halva som har gått. Får hoppas att resten av dagen blir bra & att jag inte behöver grubbla mer om vad det är för något!

Idag har jag ondare än vad jag någonsin haft, nu är frågan, vad ska man göra?
Gyn har inte inga akuttider, mamma, pappa & Thomas jobbar.
Jag hade till och med problem med att få på mig kläderna nu i morse.
Det gör svinont bara jag går eller rör mig, även när jag andas.
Nu börjar jag bli skraj!