ssnadra.se

Jag har ju ångestdagar från & till & depressionen gör sig påmind ständigt. Men den senaste tiden har jag sluppit de mest ihärdiga känslorna, jag hade ärligt talat nästan glömt bort hur den riktigt kraftiga ångesten kändes. Jag har känt mig ganska lätt om hjärtat. Till och med jag & Kela har pratat om att jag visst haft mina dippar men inte ordentliga sådana på länge.

Men nu är jag där, skulle bara kunna ligga & stirra upp i taket 24 timmar om dygnet. Eller sova mig igenom nätter & dagar.
Och eftersom jag känt mig så ”fri” så länge så kommer det som en käftsmäll.
Jag tror verkligen inte det har något med att jag trappat ner mina mediciner att göra, för då skulle det här ha kommit tidigare.

Det kommer ju alltid med hösten, men i år ville jag slippa det, få lalla på som jag gjort, ha några dippar hit & dit men slippa den här meningslösa känslan, känslan att jag faktiskt inte gör någon nytta med att finnas till.

Jag didviderade med mig själv om jag skulle skriva det här inlägget, men beslöt mig för att fortsätta vara lika öppen som jag varit sedan jag startade att blogga för över 6 år sedan. För börjar jag ljuga här, så ljuger jag för mig själv.

Men, det gäller att inte älta. Jag blir firad av Thomas på lördag kväll, får träffa Malin på söndag & i oktober väntar både en Stockholmshelg & utgång med Fru Balk. Jag låter mig må så här just nu, men någonstans inom mig finns det ett jävlaranamma som jag måste plocka fram så jag kan sparka mig själv i arslet. Annars jävlar!

…är inte att jag går upp i vikt & trappar ner på promenader. Det är att jag ”går in i mig själv”.
Har så otroligt mycket tankar & funderingar som bara snurrar runt i huvudet.

Ena stunden känner jag mig glad, andra ledsen. Ibland frustrerad & ofta arg.
Något måste hända i höst, saker & ting måste ske.

Känner verkligen igen mig i det som Molkan skrev idag: ” Trött på allt. Det är ensamt oavsett man är i toppen eller botten.”
Jag känner mig ganska ensam & ganska tom, men ändå så full på tankar & oro.

Jag vill rensa mitt liv & börja på nytt när semestern är över. Nystart! Jag älskar ordet nystart!

Sen jag blev sjuk har jag endast minnena egentligen kvar av mitt dåvarande liv.
Att prata om minnen gör mig glad & oftast väldigt lättad eftersom jag då vet att det finns stor chans att jag kan hitta tillbaka till mitt friska jag igen.

Jag ska inte ljuga, jag har redan kommit en bra bit på vägen även om det finns hinder & dippar lite överallt. Men ”It’s always darkest before the dawn”, efter regn kommer solsken och så vidare.

Jag har nämnt det förut, men kan inte sluta att påpeka det. Även om jag hatar, är bitter & mår otroligt dåligt över hur jag ser ut. Över hur mycket jag gått upp i vikt, så har alla kilon stärkt mig.
Även om jag känner mig väldigt folkskygg ibland så har jag även skapat en inre ”ni får tycka vad ni vill-attityd”.
Det kan handla om små saker för andra men otroligt stora saker för mig. Till exempel att jag numera vågar (ganska ofta) visa mig i t-shirt alternativt linnen.
Att jag dessutom vågade ha shorts på mig under min & mammas semester är makalöst.

Det som dock oroar mig mest är hur folk som jag känt i ”mitt tidigare liv” ser på mig. Nu menar jag inte de jag umgås med idag, för i det sällskapet känner jag mig oftast trygg. Jag menar snarare de som man stöter på på stan, eller de som man ska ta en ”casual” fika med efter 2 års tid utan att ha träffats.

Ser dom på mig med avsmak? Syns det på utsidan att jag känner mig totalt misslyckad?

Jag försöker spela på den glada & spralliga Sandra större delen av tiden jag är bland folk. Men det är när jag är med dom jag känner mig som tryggast med som jag vågar vara mitt rätta jag. Våga visa mig sårbar & kan skratta av ren lycka.

Efter förra veckans dipp fick jag en vändning i torsdags kväll, det var som att all energi helt plötsligt fanns inom mig. Jag skrattade på riktigt & kände att det nog finns lycka framför mig i framtiden.

Jag kan om jag vill, vill jag? Oh yes indeed.
Det handlar väl mest om att inte slösa energi på sådant som jag inte kan göra någonting åt.
Men det är ju där de mesta av mitt grubbel finns.

De sömnlösa nätter jag har handlar oftast inte om mig utan mina tankar på hur andra mår & hur andra har det. Den värsta känslan är inte att ha ångest, den värsta känslan är när någon jag älskar mår dåligt.

Jag kanske är en sån som säger högt till folk att jag älskar dom, saknar dom eller tänker på dom. Men det gör jag för att jag verkligen gör det. Inte för att få någon bekräftelse tillbaka.

Idag fick jag träffa Maria på rehab, efter 2 veckor utan henne. Och som jag har saknat henne. Det finns vissa människor man klickar med & hon är en av dom. Även fast vi inte hör till samma ”ålders-box” så känns det som att vi förstår varandra.

Det jag vill säga med det här inlägget är väl egentligen att jag är stark, på ett sätt. Att ni som får höra mig säga saker ska veta att jag verkligen menar dom & att lyckan finns där någonstans, för alla, inklusive mig!

När man öppnar ögonen på måndagsmorgonen & tänker att det här ska bli en fantastisk dag, vågen visar plus & mungiporna börjar hänga lite, men man ger inte upp hoppet utan man hoppar in i duschen & försöker sätta fart med dagen.

När man väl står i duschen & hinner andas djupt 3 gånger för att försöka slå ifrån ångesten i kroppen. Det är ingen fara, du kan andas bort det här intalar jag mig själv. Sen hugger det till i bröstet & ångesten biter sig fast & jag är tvungen att sätta mig ner i badkaret.

Jag sitter där länge. Så länge att jag till slut inser att tiden börjar bli knapp. Jag ska ju snart iväg. Ur duschen, i med 2 tabletter & jag fortsätter. Föna håret, försöka smeta på mig någon form av ett ansikte, fan jag glömde deodoranten.

När jag väl står där framför spegeln, påklädd & färdig & tar en titt på mig själv. Då är det något som liksom slocknar inom mig. Har jag trott under hela den här tiden av fönande & fixande att jag skulle se mig själv som accepterbar?

Det har jag ju inte gjort en enda gång på de senaste 5 åren. Men eftersom jag inte gett upp hoppet helt så är jag inte helt ute ur spelet än. Det verkar finnas någon kämparglöd kvar inom mig.
Men den här kämparglöden kan jag inte tänka på där framför spegeln, utan den är något jag reflekterar över efter flera dagar.

Varje söndagskväll när jag egentligen skulle ha somnat för längesedan så funderar jag över måndagen. Det ska bli en fantastisk måndag, en härlig vecka & jag ska bara osa av positiv energi & ångesten ska vara som bortblåst.
Jag har till och med börjat skriva det lite överallt bara för att folk ska se det, för har folk sett det så kan jag ju inte strunta i just det tänket.

Men vid 12.30 på måndagen & jag anser mig besegrad vill jag inget hellre än att gråta. Få gråta bort ångesten. Vid vissa tillfällen kommer jag ihåg känslan av att bota ångesten med att skada mig själv. Jag kan till och med njuta av bara tanken.
Tack & lov så stannar jag numera bara vid tanken & går inte steget längre.

Det går nog inte att beskriva besvikelsen som rinner över mig, praktiskt taget hela tiden. Jag känner inte att jag gör något rätt, alls. Det handlar inte om att jag tycker synd om mig själv, det handlar om att jag hatar att må så här, jag hatar att skuldbelägga mig själv hela tiden för att göra det leder ju till ännu mer ångest.

Allt är som en enda ond cirkel & det är bara jag som kan förändra det. Bara jag.

Förra veckan var kaos, helt jävla kaos. BED-anfall, migrän, ångest & en driva av besvikelse.
Den här veckan ska bli bättre. Den ska det.
Titta nu skrev jag det till och med, så att just du kan se det.

Idag är första dagen jag är på rehab, på 3 veckor. Det känns skönt att vara tillbaka men ändå lite ångestfyllt med tanke på frånvaron.

Varför får man egentligen ångest & skuldkänslor över sånt man inte kan göra något åt.
Anledningen till att jag har varit borta är magsjuka, migrän & ångest.
Då snackar vi inte om lite ont i magen, lite svag huvudvärk eller lite oro.

Pröva konstanta toalettbesök, migrän i 2 dygn & att knappt kunna gå ut med soporna.
Men det är väl så, man har en plikt, man har ett ställe där man bör vara. Men man kan inte närvara.

Jag behöver slå bort det faktum att jag inte gör något fel när jag ”sjukanmäler” mig, om fallet är att jag verkligen inte kan gå dit.

Jag känner alltför många som får dåligt samvete av att vara hemma från jobbet. Även om just dessa personer nästan aldrig är hemma.

Är det rädslan för att inte bli trodd, rädslan över att sätta medarbetare i skiten eller handlar det helt enkelt om vårt låga självförtroende?

Hur känner ni när ni måste ”sjukanmäla” er?

Godmiddag!
Är fortfarande ur balans, men känner mig lite bättre idag. I måndags vaknade jag med ångest som kröp i kroppen & hur jag än gjorde så försvann den inte, inte ens med medicin & återigen missade jag rehab. Det är så jobbigt att vilja så mycket men inte klara av det.
Följde med mamma hem efter hon slutat jobbet, kändes skönt & tryggt att umgås med mamma & Cider.

Igår var ångesten ännu värre & jag klarade inte ens av att gå ut med soporna. Jag blev rädd för mig själv & mina tankar. Det är så obehagligt att inte kunna styra sin egen kropp.
Mamma gick tidigare från jobbet för att vara hos mig, fick i mig lite mat när hon var här. När hon åkte hem så var Thomas på väg från jobbet, jag slapp vara ensam med mina tankar.

Vi lagade middag tillsammans & efter vi ätit somnade jag på soffan av ren utmattning. Inatt har jag sovit som en stock & jag får tacka min behovsmedicin för det. Känner mig lite bättre till mods idag men fortfarande ganska avtrubbad.
Fick just ett sms om att mitt paket från H&M finns att hämta på Konsum, vi får se om jag klarar av att hämta det. Annars får jag vänta tills Thomas kommer hem, så får han hämta ut det åt mig.

Jag är så jäkla trött på ångesten, den styr mig fastän att det borde vara tvärtom. Men det verkar som de flesta i min närhet har svårt med ångesten just nu. Hösten är värst & har alltid varit värst för mig.
Det är ju nu man ska tända ljus, mysa under en filt, läsa böcker & gå på soliga promenader bland färgsprakande träd.
Det hjälper inte att jag blir besviken på mig själv, men jag blir det. Riktigt besviken att jag inte kan klara av att leva, så som jag vill leva.

Tog ett viktigt beslut igår, det kanske inte var så viktigt för motparten, men jag är glad att jag gjorde det. Det behövdes för att jag skulle kunna släppa det hela & börja om på nytt. Förhoppningsvis kommer mina mardrömmar om det att sluta nu.

För att försöka se något positivt med de här sista dagarna så gick det väldigt bra med vägningen i måndags. Nu är det bara att försöka hålla kvar greppet.

Jag låter de här dagarna vara som de är, jag får må dåligt. Ångesten dödar mig inte, den borde göra mig starkare. Och det är precis så jag ska tänka även om det är väldigt svårt.

Jag saknar mina vänner, otroligt mycket. Det värmer oerhört att dom tänker på mig & bryr sig om mig. Vad vore livet utan dom?

Sätter punkt här, & blickar framåt.

Jag är verkligen lyckligt lottad som fått börja på rehabiliteringen. Just den här rehabiliteringen. Å andra sidan finns det inte så många ställen i Västerås.

Psykiatrin över hela Sverige verkar vara i blåsväder just nu. Tidningar & tv granskar & granskar. Men, det är ju så att alla kommuner måste hålla sig inom en budget & budget & människa går inte ihop.

I budgeten ingår inga känslor & krämpor. Den är inte mänsklig.
Långa väntetider, utarbetade psykologer, fulla psykiatriska akutmottagningar, där man dessutom skulle behöva en remiss för att komma in.
Det håller inte.

Vår psykiska hälsa i Sverige är en katastrof. Och i och med arbetslösheten lär väl inte den psykiska hälsan förbättras heller?

Och trots att det är 2011 är hela ämnet fortfarande tabubelagt. När jag berättar min diagnos för någon förväntar jag mig inte en stor kram, men jag förväntar mig inte heller en sne blick.

Via datorn har jag fått ”självförtroende”. Det är här jag mött likasinnade, som jag kan dela mina tankar & funderingar med. No judgement.
Här har jag också lärt mig att trots att man inte orkar eller klarar av vissa saker, så måste man. Annars får man inte hjälp.

”Här, ta några tabletter”
Jag har aldrig vart något stort fan av mediciner, inte ens Alvedon om jag ska vara ärlig. Men varje söndagskväll, strax efter 20.00 så sitter jag där, med min låda mediciner & portionerar ut i dosetten. Mediciner är inte lösningen, den ska bara vara hjälp på vägen. Gärna kombinerat med terapi.

Men i brist på tid, slänger läkarna ett recept i din hand & du förväntas börja omgående. Det var så det började för mig. För jag tror inte det beror på brist av kunskap.
Nu äter jag X antal mediciner om dagen & har X antal behovsmediciner att välja emellan.

Är det så här det ska gå till? Är det inte en människas rätt att få hjälp, på riktigt?
Att man tas på allvar & att läkaren engagerar sig i just ditt fall.
Men det finns inte tid, det finns inte personal & det står absolut ingenting i budgeten om att vi ska få tid & anställa flera.

Tycker du att psykiatrin är okej i Sverige? Hur kan man förbättra den?

...kan man ibland rädda med musik.
Har knåpat ihop en spellista på Spotify
Melancholy dreams

Det gick så bra på rehabiliteringen igår. Allt flöt på & jag kände mig stolt över att jag klarade av det. Jag klarade dessutom av att åka & handla med mamma efteråt. Kvällen var lugn, jag lagade lasagne & sen var tröttheten ett faktum.

I morse kände jag nästan samma lugna känsla innan ångesten slog ner som en blixt från klar himmel. Ringde rehabiliteringen & pratade med chefen, hon pushade & peppade mig att jag skulle komma ändå & jag tänkte genast i dom banorna. ”Jag ska fan fixa den här dagen också”.
Men nu, lite mer än en timme efter så mår jag idiotiskt jävla pissigt & vill helst lägga mig ner & försvinna från jordens yta.

Jag blir så inåt helvete besviken på mig själv. Jag vill! Jag kan? Jag vill också kunna!
Får försöka ge den här dagen en chans trots att jag inte går till rehab. Få lite frisk luft även om det betyder att sitta på balkongen en timme.

Positivt tänkande, att välja glädje & att våga klara av. Det ska nog bli mina ledord. Så småningom.
Jag tänker pusha mig själv att gå till F&S på fredag & jag hoppas att den aktiviteten ska finnas kvar. Det lär nämligen inte så på den ansvarige idag när jag pratade med honom.

Låt dagen ha sin gång, ta in luftens krispiga kyla & andas djupt. Det blir bättre, det blir bättre!