ssnadra.se

När man öppnar ögonen på måndagsmorgonen & tänker att det här ska bli en fantastisk dag, vågen visar plus & mungiporna börjar hänga lite, men man ger inte upp hoppet utan man hoppar in i duschen & försöker sätta fart med dagen.

När man väl står i duschen & hinner andas djupt 3 gånger för att försöka slå ifrån ångesten i kroppen. Det är ingen fara, du kan andas bort det här intalar jag mig själv. Sen hugger det till i bröstet & ångesten biter sig fast & jag är tvungen att sätta mig ner i badkaret.

Jag sitter där länge. Så länge att jag till slut inser att tiden börjar bli knapp. Jag ska ju snart iväg. Ur duschen, i med 2 tabletter & jag fortsätter. Föna håret, försöka smeta på mig någon form av ett ansikte, fan jag glömde deodoranten.

När jag väl står där framför spegeln, påklädd & färdig & tar en titt på mig själv. Då är det något som liksom slocknar inom mig. Har jag trott under hela den här tiden av fönande & fixande att jag skulle se mig själv som accepterbar?

Det har jag ju inte gjort en enda gång på de senaste 5 åren. Men eftersom jag inte gett upp hoppet helt så är jag inte helt ute ur spelet än. Det verkar finnas någon kämparglöd kvar inom mig.
Men den här kämparglöden kan jag inte tänka på där framför spegeln, utan den är något jag reflekterar över efter flera dagar.

Varje söndagskväll när jag egentligen skulle ha somnat för längesedan så funderar jag över måndagen. Det ska bli en fantastisk måndag, en härlig vecka & jag ska bara osa av positiv energi & ångesten ska vara som bortblåst.
Jag har till och med börjat skriva det lite överallt bara för att folk ska se det, för har folk sett det så kan jag ju inte strunta i just det tänket.

Men vid 12.30 på måndagen & jag anser mig besegrad vill jag inget hellre än att gråta. Få gråta bort ångesten. Vid vissa tillfällen kommer jag ihåg känslan av att bota ångesten med att skada mig själv. Jag kan till och med njuta av bara tanken.
Tack & lov så stannar jag numera bara vid tanken & går inte steget längre.

Det går nog inte att beskriva besvikelsen som rinner över mig, praktiskt taget hela tiden. Jag känner inte att jag gör något rätt, alls. Det handlar inte om att jag tycker synd om mig själv, det handlar om att jag hatar att må så här, jag hatar att skuldbelägga mig själv hela tiden för att göra det leder ju till ännu mer ångest.

Allt är som en enda ond cirkel & det är bara jag som kan förändra det. Bara jag.

Förra veckan var kaos, helt jävla kaos. BED-anfall, migrän, ångest & en driva av besvikelse.
Den här veckan ska bli bättre. Den ska det.
Titta nu skrev jag det till och med, så att just du kan se det.

Varje år bestämmer jag mig för att ha en hel bunt av nyårslöften, som jag vet att jag antagligen inte kommer att hålla.
Men jag måste ändå uttala dom högt & tänka på dom när jag står där vid tolvslaget & tittar på fyrverkerierna.

I måndags började jag att tänka på nyårslöften, det är vecka 1 & då kör vi! Gjort om min viktprofil i Viktklubb & har inte rökt en enda cigarett. Får hoppas på att jag kan hålla mig till det här, i alla fall en månad

Ett annat nyårslöfte är att vara mer spontan, inte behöva bestämma saker 3 veckor i förväg & om någon vill komma & fika på en eftermiddag så ska jag säga; Jomenvisst!
Försöka se bakom den där fina fasaden som jag tror att vi alla har, det behöver inte vara kliniskt städat när någon kommer över på en kopp kaffe.

Men samtidigt så är det viktigt för mig att ha saker organiserade, det blir kaos i mitt huvud annars & ångesten kryper sakta men säkert fram.
Jag vet att om Thomas började hålla undan efter sig, så skulle jag må mycket bättre.
Det skulle rädda mig från alla onödiga tankar på att jag måste plocka undan hans saker, lägga hans kläder i tvättkorgen osv.

Belöningssystem: Jag följer Joy’s blogg & ”liv”, har sett att hon använder guldstjärnor som belöning & jag är inte sen med att apa efter. Har köpt en bunt med guldstjärnor & jag längtar så för att ge mig en.
Jag är så glad över att hittat ett sätt för motivation & belöning utan att det handlar om pengar & materiella ting.

Med tanke på det så hamnar vi på ett annat nyårslöfte, att inte köpa onödiga saker. Jag ska tänka ett, två, tre steg längre innan jag drar mitt kort. För oftast hittar jag så fina saker som jag bara måste ha, men behöver jag dom egentligen? Nej, för det mesta.

Nu är jag nyfiken på om ni har några nyårslöften eller mål med 2012.
Eller är ni emot att ens tänka tanken på nyårslöften?

För mig handlar det mest om att jag inte vill att folk i min närhet ska behöva skämmas för mig.
När jag är ute på stan, går & fikar eller bara går ut & dansar så bryr jag mig egentligen inte över hur andra ser på mig. Det är som att efter att min vikt ökat så mycket så kom självförtroendet på köpet.

Men, jag vill inte att folk ska behöva skämmas för mig. Går jag ut & dansar, så vill inte jag att mina vänner ska skämmas över att dom umgås med en ”ful tjockis”.
När min pojkvän ska presentera mig för sina kompisar eller kollegor så vill jag att han ska känna sig stolt över att ha mig som flickvän, men så känner jag verkligen inte.
Jag tycker synd om honom att han ska behöva presentera just mig.

Jag vet att jag är klumpig & tar mycket plats (på båda sätten ), men jag vill inte att mina nära ska behöva lida för det.
Det är därför jag väldigt ofta tackar nej till att gå på fester, att fika och dylikt.

Visst, ångesten spelar också stor roll i att jag ofta tackar nej. Men ändå är det just det där med att dom ska skämmas som överväger.

Jag var ju & testade bh:ar häromdagen, jag skämdes inte själv över att stå där inför butiksbiträdet & flasha tuttarna eller dra åt olika håll så fettet välde hit & dit.
Jag mådde dåligt över att min pojkvän satt utanför & behövde skämmas över att det var hans feta flickvän som visade sig för butiksbiträdet.

Jag känner mig dum om jag skulle fråga mina vänner; Skäms du över att umgås med mig?
Samtidigt som jag vet säkert att deras svar kommer att vara nej, jag tror inte att jag själv skulle våga säga sanningen i en sådan situation.

Hur ska jag tänka? Hur ska jag komma över den rädslan?
Eller är det så att mina tankar är stämmer?

Att hitta balans mellan arbete, mat, motion & hemmasysslor är ju inte det lättaste.
Jag känner några som verkligen får det att klaffa & jag beundrar dom så in i helvete.

Jag som ligger flera dagar i förväg i huvudet får inte saker & ting att gå ihop. Jag skulle så gärna vilja kombinera & få allt falla på plats. Men hur lyckas man?

Jag har rehabilitering 3 av 5 arbetsdagar i veckan & det stressar mig, jag förstår inte varför.
När jag också försöka lägga in någon form av motion & hålla mig till en ”mat & sov-klocka” så kraschar i stort sätt allt & jag får börja om igen.

Måste helt enkelt leva i nuet, acceptera att jag bara kan göra en sak i taget & göra realistiska listor i huvudet.

Mina planer är att börja äta normalt igen, skippa de onödiga kalorierna men absolut inte gå hungrig. Att ta promenader, även om det bara bli en kvart. Hellre en kort promenad än ingen, eller hur?
Ska även försöka få in något pass på Friskis & Svettis & skaffa simkort & simma 1gång veckan.

Så ser min plan ut. Men det är absolut ingenting jag kan fixa på en vecka. Det får helt enkelt växa fram & jag måste anpassa mig, sakta men säkert.
Jag fungerar så, lägger jag i för stora växlar så kraschar allt.
Och då menar jag allt. Jag överväger inte ens att skippa vissa kalorier, jag äter det som finns tillgängligt. Jag väljer hellre hiss än trappor & ångesten & sömnlösheten är på max.

Den lilla självdisciplinen jag har räcker inte till. Den ger liksom bara upp.
Det är ju också något som måste läggas in i min plan, att stärka min själv disciplin.

Sen borde jag ju lägga till att umgås mer med mina vänner, att hitta på roliga matsedlar från vecka till vecka, att grovstäda 1 gång i månaden, att inte äta efter 18, att dricka mycket vatten…

Väldigt realistiskt, eller hur?

Idag är första dagen jag är på rehab, på 3 veckor. Det känns skönt att vara tillbaka men ändå lite ångestfyllt med tanke på frånvaron.

Varför får man egentligen ångest & skuldkänslor över sånt man inte kan göra något åt.
Anledningen till att jag har varit borta är magsjuka, migrän & ångest.
Då snackar vi inte om lite ont i magen, lite svag huvudvärk eller lite oro.

Pröva konstanta toalettbesök, migrän i 2 dygn & att knappt kunna gå ut med soporna.
Men det är väl så, man har en plikt, man har ett ställe där man bör vara. Men man kan inte närvara.

Jag behöver slå bort det faktum att jag inte gör något fel när jag ”sjukanmäler” mig, om fallet är att jag verkligen inte kan gå dit.

Jag känner alltför många som får dåligt samvete av att vara hemma från jobbet. Även om just dessa personer nästan aldrig är hemma.

Är det rädslan för att inte bli trodd, rädslan över att sätta medarbetare i skiten eller handlar det helt enkelt om vårt låga självförtroende?

Hur känner ni när ni måste ”sjukanmäla” er?

Jag började som vårdbiträde sommaren 2004 efter några år som sommarvikarie. Det var också ett slags vikariat fast på timme.

Stormtrivdes att jobba med dessa snälla (ibland inte) & underbara åldringar,
Att få hjälpa till & sätta lite guldkant på deras vardag.

Det jag däremot inte tyckte om var först & främst att det var så mycket skitsnack bakom ryggen på varandra i personalen. Jag mådde verkligen dåligt av att höra allt skitsnack & att även vara medveten om att ”när jag lämnar rummet” är det mig det kommer snackas om.

Det andra jag inte tyckte om. Man hade inte tid för det äldre. Jag ville så gärna hålla dom ensamma sällskap över en kopp kaffe, låta den som frös få duscha extra länge & vara deras trygghet & inte ett stressmoment i deras vardag.
Men, det finns det inte tid & personal till. Rättare sagt, det finns inte pengar till det.

Jag vill vara en sådan människa som behandlar de äldre med respekt & jag vill att dom ska respektera mig. Men hur kan dom göra det när jag springer in, ger ett glatt leende & börjar en konversation, slänger fram frukost, får ett larm, säger hej då & springer vidare.
Jag kunde inte riktigt släppa den som satt där, åt sin frukost själv & antagligen undrade varför jag inte kunde ge lite mer av min tid.

Jag saknar att jobba inom äldreomsorgen, ganska ofta faktiskt!

Jag är verkligen lyckligt lottad som fått börja på rehabiliteringen. Just den här rehabiliteringen. Å andra sidan finns det inte så många ställen i Västerås.

Psykiatrin över hela Sverige verkar vara i blåsväder just nu. Tidningar & tv granskar & granskar. Men, det är ju så att alla kommuner måste hålla sig inom en budget & budget & människa går inte ihop.

I budgeten ingår inga känslor & krämpor. Den är inte mänsklig.
Långa väntetider, utarbetade psykologer, fulla psykiatriska akutmottagningar, där man dessutom skulle behöva en remiss för att komma in.
Det håller inte.

Vår psykiska hälsa i Sverige är en katastrof. Och i och med arbetslösheten lär väl inte den psykiska hälsan förbättras heller?

Och trots att det är 2011 är hela ämnet fortfarande tabubelagt. När jag berättar min diagnos för någon förväntar jag mig inte en stor kram, men jag förväntar mig inte heller en sne blick.

Via datorn har jag fått ”självförtroende”. Det är här jag mött likasinnade, som jag kan dela mina tankar & funderingar med. No judgement.
Här har jag också lärt mig att trots att man inte orkar eller klarar av vissa saker, så måste man. Annars får man inte hjälp.

”Här, ta några tabletter”
Jag har aldrig vart något stort fan av mediciner, inte ens Alvedon om jag ska vara ärlig. Men varje söndagskväll, strax efter 20.00 så sitter jag där, med min låda mediciner & portionerar ut i dosetten. Mediciner är inte lösningen, den ska bara vara hjälp på vägen. Gärna kombinerat med terapi.

Men i brist på tid, slänger läkarna ett recept i din hand & du förväntas börja omgående. Det var så det började för mig. För jag tror inte det beror på brist av kunskap.
Nu äter jag X antal mediciner om dagen & har X antal behovsmediciner att välja emellan.

Är det så här det ska gå till? Är det inte en människas rätt att få hjälp, på riktigt?
Att man tas på allvar & att läkaren engagerar sig i just ditt fall.
Men det finns inte tid, det finns inte personal & det står absolut ingenting i budgeten om att vi ska få tid & anställa flera.

Tycker du att psykiatrin är okej i Sverige? Hur kan man förbättra den?

Vi är väl medvetna om att det är ett stort problem, om sanningen ska fram är det ett livsfarligt problem. Och det är lätt att dra alla över en kam. Men lika farligt är det för de som är underviktiga.

Mulliga, tjocka & feta sitter på sina arslen hela dagarna. Gör inte mer än det som är nödvändigt. Äter, äter & äter.

Smala, tunna & sköra håller noga koll på kaloriintaget, äter minst möjligt & även i vissa fall finns anorexi & bulimi.

Det är bara att ändra livsstil. Vad då bara?
Hur många dömer inte folk efter utseendet? Det är ju det första vi möts av.

Jag brukar försöka möta folk med ett leende. Men ändå ser jag hur deras ögon rullar ner över min kropp. Inbillning? Överdrift? Ja ibland. Men det händer, ofta.

Det här med kroppsideal handlar inte bara om hur lite eller mycket vi väger, det handlar nästan först & främst om det som tisslas & tasslas bakom våra ryggar.
-Ser du? Titta till höger snett bakom dig, Undrar hur hon kan ha blivit så där stor/liten.

Att infinna sig på ett snabbmatsställe, om man är för tjock, titta vad den personer glufsar i sig, förstår ”den” inte att man går upp mer i vikt av skräpmat? Om man är för smal, undrar var all mat tar vägen i den där späda kroppen. Bulimi månntro?

Tänk om ”den här” tjocka personen gått på diet & tränat hårt i månader & har bestämt sig för att unna sig denna enda gång innan det är dags att fortsätta den nya livsstilen personen börjat leva.

Tänk om ”den här” smala personen har kämpat & kämpat för att klara av att äta en måltid utanför sitt hem, att ha tagit sig ur skalet & kämpar för att våga äta mat inför folk utan att känna skuld & skam.

”Don’t judge a book by it’s cover”
Vi har ingen aning om vad personen vi ser framför oss har varit med om. Vad som händer i deras liv just nu.

Den här texten må vara överdriven till höger & vänster. Men jag tror ändå att många kan känna igen sig. Och även om jag inte når fram till alla, så önskar jag att jag gett några utav er en tankeställare.

Vi måste sluta döma varandra, för det är där det hela börjar. Vid första anblicken, vid första mötet..

En bild från varje månad

Januari:
Morfar fyllde 70år & vi var alla där & firade honom, en underbar kväll med många skratt. Januari innebar även begravning för farfar, jobbigt med vackert. I slutet av månaden firade jag & Thomas 4år tillsammans & sista dagen av januari hade jag, Ia & Jenny en härlig Vinklubbskväll som avslutades på Blue Moon, riktigt grym kväll!

Februari:
Månaden jag skulle börja rehabiliteringen, jag trodde jag skulle klara det, men misslyckades. La upp en plan med min nya psykolog & kom överens om att det var ett bra beslut att vänta med den.
Jag återfann min kärlek för serien Tre Kronor & var som besatt av den. På alla hjärtans dag fick jag underbart goda & fina cupcake av Ia

Mars:
Jag testade i.d bare minerals för första gången & blev kär. Beställde även från e.l.f för första gången & där har det blivit många beställningar sen dess.
Blev även förälskad i Team Picasso i Körslaget, dom skulle ha vunnit!

April:
Thomas fixade en tvättmaskin, något jag fortfarande är lycklig över. Hanson släppte första singeln på sitt nya album, underbart!
Påskmiddag hemma hos mormor & morfar med tjocka släkten.

Maj:
Jag åt årets första jordgubbar, skaffade en iPhone (blev fast, men var tvungen att lämna tillbaka den, I still love iPhone) & mamma, Cider & jag åkte till Härjarö med husvagnen.

Juni:
Thomas började sin semester, min kusin Alex tog studenten & jag & Jenny gick på bio, STAC2 & efter bion tog vi en svängom på Blue Moon. Sambon & jag firade 3års förlovningsdag

Juli:
Malin & jag hade en heldag tillsammans, med shopping, restaurangbesök & bio. Thomas & jag var på Parken Zoo i Eskilstuna. Det var 30grader ute. Sandra kom till Västerås ett par dagar & sov här, underbara dagar.
Vi fick beskedet att mamma har cancer. Det rörde verkligen om i livet.

Augusti:
I slutet av juli, början av augusti var vi iväg en sväng till Öland. Mamma opererades för andra gången & vi hälsade på henne varje dag på sjukhuset, i över 2 veckor.

September:
Hade underbara vinkvällar, en med Jenny & en med Kela. Både Thomas & jag fyllde år. Malin kom från Uppsala & firade mig. Jag blev firad av släkten den 25.

Oktober:
Jag & Ia stod på loppis, 2 underbara dagar & jag & Thomas var på konsert, såg Volbeat, med Jenny & Balk. Skulle ha haft min fest, men Thomas & jag blev sjuka.

November:
Min 25års fest blev av & jag hade en underbar kväll.

December:
Mamma & pappa var här & firade 1a advent. Jag & Kela hade julmys hemma hos henne, en underbar kväll som jag hoppas blir en tradition!
Firade jul med nära & kära & ser fram emot det nya året.

Summan av kardemumman:
Har varken haft blogglust eller lust att ta kort i år. Måste bli bättre på det till 2011, jag mår mycket bättre när jag är lite kreativ.
Att vi fick mammas cancerbesked rörde om hela våra liv & än är det inte över.
Hela året har kantats med mycket ångest & jobbiga perioder.
Att Sandra kom hit från Växjö räddade nog mig från att falla djupare i år.
Tack alla ni som kommenterat, stöttat & hjälpt mig genom det här året, ni är underbara!

(Tidsinställt inlägg)