ssnadra.se

Jag tänker tillbaka på året som gått & jag känner mig svag. Så otroligt svag & patetisk som inte kommit någonstans med depressionen. Det har vart dagar som är bättre, men inte veckor eller månader. Varför fungerar inte mina mediciner? Varför kan ingen hjälpa mig? Jag kan inte hjälpa mig själv, jag är en fara för mig själv. Jag vill slippa ångest & panik, när det nu gått över ett år sedan jag blev sjukskriven så kommer jag även att tänka på hur jag tänkte för ett år sedan, jag trodde jag skulle vara bra nu, åter till skola & jobb, men nej.

Har det här året vart ett misslyckande? Absolut inte. Jag kunde ha gjort som så många andra gör, fly. Sälja av allt här hemma & sticka iväg, utomlands eller bara till en ny stad. Men jag var stark nog, jag stannade. Jag har förlorat vänner i år, men jag har fått nya, trots att jag bor kvar i samma ”skitstad” som för ett år sedan.

2009 ska bli ett positivare år, ett år som leder till någon form av förbättring. Jag vill inget hellre än att packa min väska & dra här i från, men det tänker jag inte göra, jag är mycket bättre än så. Jag tänker ta tjuren vid hornen kolla djupt in i depressionen & fråga vad fan den gör här, i mitt liv.

Jag ska bli stark, lika stark som ni är. Saker ska kunna rinna av mig i slutändan & även om tårarna fortsätter att rinna så ska det inte svida så som det gör nu i mitt hjärta. Mitt hjärta ska vara varmt & omfamnande. Jag ska bli den jag en gång var, fast starkare. När jag skrattar, ska jag skratta på riktigt. När jag är glad, ska jag vara glad på insidan. När mina tårar rinner ska det vara glädjetårar.

Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket. Men inte jag i kampen emot depressionen, inte jag emot mina självmordsförsök, inte jag, inte jag. Jag drömmer, jag är en drömmare, jag har alltid vart en drömmare & det är något ingen kan ta ifrån mig.

Mitt första stora prov kommer att ske redan på juldagen, jag ska vara mogen, vuxen & försöka låta allt rinna av mig. Men skiter det sig så gör det ingenting, för 2009 har inte hunnit börja.

Jag vill bara få er att förstå, ingen kan ta ifrån er era drömmar. Ingen kan berätta för er vem du är. Men jag är just nu stark, jag har inte flytt från mitt mörker, jag är kvar i det, men jag hoppas på en ljusstrimma i vårt nya år, 2009!

Sverige har blivit ett fetto-land sägs det. Jag är en utav dom som blivit smittat av den såkallade fetma epedemin. Om jag räknar ut mitt BMI så har jag dödlig fetma. Det betyder att om jag fortsätter så här kommer jag vara död inom några år(?).

Visst jag känner mig inte smal, inte mullig, inte tjock utan fet. Men att jag skulle ha dödlig fetma tror jag inte ett dugg på.

Varför finns det inga kläder till oss feta? Kläderna som finns är färgglada, blommiga, batikmönstrade och så vidare. Jag vill helst gömma mig & att ha en blommig tunika gör mig inte rätt. Att våra kläder dessutom är minst 200kr dyrare gör inte saken bättre. Det pratas om att vi feta inte gör annat än äter, så då borde väl industrin förstå att vi hellre lägger de 200kr på en hamburgetallrik(?)

Träna, få bort kärlekshandtagen, bli smal på 8 veckor, Anna Skipper, grönsaker, Gi, Atkins, you name it. Men borde vi inte satsa på att vara stolta över oss själva, att bli accepterade för den individ vi är. Med ett bättre självförtroende kommer vi komma långt. Det kommer leda till mindre tröstätande, mer motion, mer utav det sociala livet.

Vi har en sjukdom(?) Varför får vi inte behandling, varför ger ingen oss råd. Riktiga råd utan alla dessa dieter. Att tänka att man duger, att försöka sluta småäta, dra ner på socker. Jag är ute efter ett hälsosamt liv, inte en diet jag ska gå på hela livet.

Att träna är något jag vill, men jag känner mig inte bekväm att hoppa i mjukisbyxorna och dra på mig en sliten t-shirt för att sedan traska in på ett gym där alla fräscha och så kallat snygga brudar springer på löpbandet. Vart finns snygga träningskläder för oss feta. Ni tjatar, samhället tjatar på att vi ska träna & röra på oss. Men ge mig ett par träningskläder som sitter bra så jag inte behöver pressa ner mig i en liten storlek L.

Vi får se, om några år kanske jag redan är död. Det råder en fetma epedemi i Sverige – Jag är smittad, slå det om ni kan. Sparka inte den som ligger, uppmuntra oss istället