Sen jag blev sjuk har jag endast minnena egentligen kvar av mitt dåvarande liv.
Att prata om minnen gör mig glad & oftast väldigt lättad eftersom jag då vet att det finns stor chans att jag kan hitta tillbaka till mitt friska jag igen.
Jag ska inte ljuga, jag har redan kommit en bra bit på vägen även om det finns hinder & dippar lite överallt. Men ”It’s always darkest before the dawn”, efter regn kommer solsken och så vidare.
Jag har nämnt det förut, men kan inte sluta att påpeka det. Även om jag hatar, är bitter & mår otroligt dåligt över hur jag ser ut. Över hur mycket jag gått upp i vikt, så har alla kilon stärkt mig.
Även om jag känner mig väldigt folkskygg ibland så har jag även skapat en inre ”ni får tycka vad ni vill-attityd”.
Det kan handla om små saker för andra men otroligt stora saker för mig. Till exempel att jag numera vågar (ganska ofta) visa mig i t-shirt alternativt linnen.
Att jag dessutom vågade ha shorts på mig under min & mammas semester är makalöst.
Det som dock oroar mig mest är hur folk som jag känt i ”mitt tidigare liv” ser på mig. Nu menar jag inte de jag umgås med idag, för i det sällskapet känner jag mig oftast trygg. Jag menar snarare de som man stöter på på stan, eller de som man ska ta en ”casual” fika med efter 2 års tid utan att ha träffats.
Ser dom på mig med avsmak? Syns det på utsidan att jag känner mig totalt misslyckad?
Jag försöker spela på den glada & spralliga Sandra större delen av tiden jag är bland folk. Men det är när jag är med dom jag känner mig som tryggast med som jag vågar vara mitt rätta jag. Våga visa mig sårbar & kan skratta av ren lycka.
Efter förra veckans dipp fick jag en vändning i torsdags kväll, det var som att all energi helt plötsligt fanns inom mig. Jag skrattade på riktigt & kände att det nog finns lycka framför mig i framtiden.
Jag kan om jag vill, vill jag? Oh yes indeed.
Det handlar väl mest om att inte slösa energi på sådant som jag inte kan göra någonting åt.
Men det är ju där de mesta av mitt grubbel finns.
De sömnlösa nätter jag har handlar oftast inte om mig utan mina tankar på hur andra mår & hur andra har det. Den värsta känslan är inte att ha ångest, den värsta känslan är när någon jag älskar mår dåligt.
Jag kanske är en sån som säger högt till folk att jag älskar dom, saknar dom eller tänker på dom. Men det gör jag för att jag verkligen gör det. Inte för att få någon bekräftelse tillbaka.
Idag fick jag träffa Maria på rehab, efter 2 veckor utan henne. Och som jag har saknat henne. Det finns vissa människor man klickar med & hon är en av dom. Även fast vi inte hör till samma ”ålders-box” så känns det som att vi förstår varandra.
Det jag vill säga med det här inlägget är väl egentligen att jag är stark, på ett sätt. Att ni som får höra mig säga saker ska veta att jag verkligen menar dom & att lyckan finns där någonstans, för alla, inklusive mig!
