My best friend
Trots våra olikheter & heta debatter om världsliga saker så har jag & Thomas enormt kul tillsammans. Han får mig att skratta som ingen annan, jag kan berätta mina djupaste tankar för honom utan att han dömer mig. Jag tror att om man är bästa vän med sin partner så kan man komma långt.
Jag spelar ofta över & agerar drama queen medan Thomas är lugn som en filbunke. När jag kastar saker omkring mig i ren frustration småler han lite & överväger säkert varför han är sambo med mig 
Han gillar inte kaffe, jag älskar kaffe. Han gillar inte cigaretter, jag njuter av dom. Han älskar rock, jag älskar pop. Han anser att Kent är begravningsmusik, jag anser att dom är top of the line. Han bryr sig inte om det är kaos hemma, jag vill ha ordning & reda.
Tänk att så många olika tankar kan förenas & skapa kärlek.
Det var efter första mötet jag började fundera på vilken konstig människa han egentligen var. Nu när jag kommit honom in på livet så passar han för mig som handen i handsken.
Våra bråk är oftast om väldigt triviala saker, och när man bråkat klart så kommer man oftast inte ihåg vad det var som utlöste det.
Hur länge kommer vi att hålla ihop? Jag vågar inte sia om den saken. De förhållanden jag haft innan Thomas har jag vart övertygad om att jag skulle spendera resten av livet med. Men Thomas har faktiskt fått mig att tänka realistiskt, att leva för dagen, leva för nuet.
I min ”ordning & reda värld” vill jag ha saker utstakade helst flera veckor i förväg, men att leva med mannen ”kaos” gör att all planering går åt skogen.
Det finns ett uttryck; Man kan inte älska någon annan om man inte älskar sig själv. Jag kan tala om för er att jag gör allt annat förutom att älska mig själv. Jag ser det mesta i mitt liv som misslyckanden & de 30kg som klamrat sig fast på min kropp gör knappast spegeln min vän. Och trots det älskar jag Thomas.
Det jag vill ha sagt med det här inlägget, trots att inte Thomas läser min blogg är, han är min bästa vän & jag älskar honom.
