ssnadra.se » Att förlora sitt barn

Att förlora sitt barn

Läste det här på Aftonbladet.se. Jag tror inte att någon som inte förlorat ett barn kan förstå känslan. Men att dessutom förlorat ett barn som kunde ha räddats måste vara otroligt mycket svårare.

Vården har blivit allt sämre på undersökningar, slarv & jävelskap. Att läggas in är inte längre ett alternativ, det finns inga platser & det är för dyrt att låta någon ligga där i ”onödan”.

Vi förlitar oss på våra läkare, oavsett om det är privatläkare eller ällmän läkare. Är det meningen att vi ska googla oss fram bland våra symptom & sedan lägga olika alternativ framför dom?

Äldrevård & vanlig vård ska bygga på ömhet & kunskap. Vart har den tanken tagit vägen?

Följ Bloggen

 

4 Kommentarer än så länge »

  1. Lajsa.net said,

    december 9, 2008 @ 12:30

    Fy! Sånt händer dagligen! Jätte många oroliga mammor som gått över tiden och vill bli igångsatta.. Men näääe.. Sen är det försent :( Har läst så mycket om mammor vars bebbar gått bort i magen i vecka 42-43.. :(

  2. 1

    Cissi said,

    december 9, 2008 @ 13:05

    Jadu, situationen inom vården är skrämmande (tro mig jag ser det var dag)….. Skrämmande!!

    Resterna blev det glamorösa stuvade makaroner och falukorv! :lol:

  3. 2

    Sandra said,

    december 9, 2008 @ 13:08

    Åh gud så gott, det måste jag nästan göra ikväll :mmm:

  4. 3

    Sorrowgirl said,

    december 9, 2008 @ 14:08

    (Whisper) Det är så sjukt.
    Men tyvärr tar dom inte folk på allvar alla gånger.

    När mitt andra barn kom gick allt åt helsike. Dom gjorde massa fel, och jag själv var helt borta av smärta och situationen i sig. Men ingen brydde sig förräns barnets hjärtljud försvann.
    Katastrofsnitt och jag själv blev jättesjuk av narkosen. Dom trodde dock jag bara var lite trött.
    Både jag och barnet höll på dö… och efteråt var jag bara förvirrad och nere så jag brydde mig aldrig om att anmäla, vilket jag ångrar bittert idag.

    Det spelar liksom ingen roll om man står på sig, läkarna tar en inte på allvar ändå. Så till slut slutar man… och då går det som det går.

    (Bebisen överlevde, men var gravt underviktig och mådde jättedåligt. Numera är hon 9 och hur frisk som helst. )

Comment RSS · TrackBack URI

Lämna din kommentar