Att känna någonting

Jag hade ett samtal med en av mina chefer för någon månad sedan, efter ett “lönesamtal” så kallade hon in mig för att “kolla läget”.
Att förklara för folk att jag faktiskt inte känner någonting för något är lite halvdant.
I grund & botten vet jag att jag är galet kär i min sambo, älskar min katt & enormt tacksam för mina vänner.
Men vad får mig att gå upp på morgonen? Vad får mig att vilja gå upp?
Just då, ingenting. För den enda anledningen till att jag gick upp var för att jag var tvungen, det var min plikt.

Jag har inte ens känt att jag kan tillföra något för mina kollegor, för jag har inte gjort annat än att klaga sista tiden.
Det är ju en av de största anledningarna till att jag isolerar mig när jag mår dåligt, för jag kan inte ens tillföra en glad närvaro.
Just idag, för första gången så kände jag någonting på ett halvår. Att få känna någonting utan att få tänka efter, det var bara så jävla skönt.

Jag har fått en telefontid med min läkare på torsdag & en riktig tid den 29e.
Det jag kämpar med just nu är att försöka att inte ha dåligt samvete eller spegla ångesten på att jag är sjukskriven igen. Det är lätt hänt, hela gårdagens ork gick åt till precis det & vips så har man sumpat den dagen då jag kunde gjort något meningsfullt för att må bättre.

 

Up & away

Den lägenheten vi bor i nu är förknippad mest med sorg, ilska & hetta. Förra årets värmebölja var en katastrof för både mig & Edith.
Och att få tag på en AC var omöjligt.
Visst så kom det ju ett lass glädje med 08an som flyttade in,
men han hade ju också med sig ett bagage (I ditt bagaaaaaage, se video).
Så trots ansträngningar & att lägenheten är väldigt fin så hade det passat bra att få flytta ihop, tillsammans, som ett team.
Att även han får välja vart saker ska vara & att vi bygger något från grunden.

Vi har kollat på möjligheterna, som varit ganska få. Det är ju trots allt en lång kö för att skaffa boende i den här stan. Men av ren slump så hamnade vi rätt, i rätt kö, pratade med rätt person & nu så står det faktiskt klart att vi ska flytta.
Beskedet fick mig att känna någonting, jag känner ingen stress över det utan på något sätt har jag vaggats in i det.
Jag är väldigt glad över det. En nystart, tillsammans.
Allt blir bra, en sak i taget.

Nu ska jag ta en dag i taget & försöka komma till insikt, ta emot hjälpen.
Hoppas ni mår bra! :heart:


Följ Bloggen

  Gilla inlägget

Från katastrof till klarhet

Insåg ganska snabbt att onsdagskvällens jobb erbjöd lite för mycket stress för min del.
Min kropp kan inte hantera det alls längre. Mitt vänstra ögonlock bestämde sig för att ge upp & sen så domnade händerna bort så jag inte kunde skriva på tangentbordet.
Ringde 1177 för att rådfråga, stresssymptom. Men klarade av sista timmarna på jobbet men kropp & knopp kollapsade efter jobbet. Och ena mungipan hängde inte alls med.

Det resulterade således då att jag var hemma torsdag & fredag.
Helgen försökte jag återhämta mig så gott jag kunde. Ut i friska luften på lördagen, med hundarna i Häpplinge. Det var kallt men mysigt.

Söndagen gick fort. Söderkisen gav mig en spark i arslet till att komma igång med min garderob, sorteringshögar & slänghögar i en jäkla röra. Kom ganska långt. Sen var det dags för Bingolotto & sen dusch för att hinna vila innan ny jobbvecka.

Sover så himla dåligt & oroligt. Drömmer mycket mardrömmar & vaknar så mång gånger per natt, kallsvettig & med enorm ångest. Det är ett sånt vidrigt sätt att vakna på.

Idag så tog jag mig knappt upp ur sängen. Ångesten ville ha mig kvar. När jag till slut lyckades ta mig upp så fanns det kaffe i termosen på diskbänken, jag blev så himla glad :)

Lyckades tvätta av mig, få på mig kläder & knata till bussen. Väl i väntan på bussen så kom återigen kraftig ångest, benen bar mig inte. Hade kunnat lägga mig ner på marken & bara gett upp.

Tog bussen & gick från busshållplatsen till jobbet.
Ångesten brände bakom ögonlocken & hjärtat skenade.
Nu är jag hemma igen efter kvällens jobbpass.
Jag klarade det!
Hopplösheten jag känner i att inte kunna kontrollera mina tankar & stress gör mig inte motiverad.

Nu hoppas jag att jag får sova en djup sömn & vakna utan panik i morgon!
Tack till er som stöttar mig, ni är guld värda :heart:


Följ Bloggen

4

Första riktiga veckan på 2019

Det är väl konstigt hur tiden bara flyger förbi?
Men jag är väldigt glad att den gör det. Tiden går ju tydligen fort när man har roligt :D

Och första riktiga veckan på 2019 har startat, hurra! Jag jobbar heltid igen & förra veckan kändes helt okej, ja, jag är helt slut, men det är inte konstigt.
Det får jag vara ett tag framöver tills kropp & knopp vänjer sig.

Tänker ta ett inlägg med mina mål inför 2019 & mina drömmar såklart.
Men just nu vill jag bara önska dig en underbar vecka.

Glöm inte att alla kämpar med sitt eget, de flesta har en tuff vardag men biter ihop.
Försök att sprida den glädje du orkar & bidra med positiv energi.

Nej man kan inte gå runt & le hela tiden för det orkar man inte. Men visa att du bryr dig om människor i din närhet, de som förtjänar det.

Och mitt ordspråk för i år blir “Create a life you don’t want a vacation from” :heart:

 


Följ Bloggen

4

Årskrönika anno 2018 – Vinter

Så vintermånaderna kom & höstens löv övergick till snö. Jag var heltidssjukskriven några månader & sen övergick jag till 50% & det fungerade riktigt bra.
Hade dock gott om virus i kroppen så efter 3 dagar jobb så åkte jag på en dunderinfluensa.

Min kropp började återhämta sig, Söderkisen tvingade ut mig mycket för att inte isolera mig, annars sov jag mycket.

Nu är det januari & jag har återgott till att jobba 100%, håller tummarna att det ska fortsätta gå åt rätt håll :)

Höst till vinter 2018

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Är det något förra året gett mig så är det insikter, insikter om mig själv som person & insikter om människors intentioner.
Så det bästa är att hålla sig långt borta från andras jävla drama & ta sig tid att fokusera på sitt eget.

Det är mycket saker som hände 2018 som jag kommer dela med mig av i enskilda inlägg,
jag menar bara det att vara statist för Mia Skäringer & Helena Bergström var en stor sak i mitt liv, det är jag för stolt över för att inte dela med mig av.

2019 blir säkert ingen skillnad om man inte aktivt jobbar för det.
Jag ser verkligen fram emot det här nya året & kastar det dåliga från 2018 i papperskorgen, tar dock med mig allt fint.
För det finns en hel del fina saker också.

Jeanette & Ludde, dom är nycklarna till 2018 & hoppas dom har den positionen om ett år till :)

Tack för förra året vänner, nu blickar vi bara framåt :heart:


Följ Bloggen

2

Årskrönika anno 2018 – Hösten

Detta bildspel kräver JavaScript.

I början av augusti innan jag började jobba igen så träffade jag Ludde. Sen har han hängt kvar :heart:

Vi firade in hösten med att gå på Derby i Stockholm :)
Man kan ju tro att allt skulle ordna upp sig då, men tyvärr så tog depressionen över & jag blev sjukskriven den 26 september.

Så hösten/vintern gick åt till att återhämta mig med olika utflykter & att vila.


Följ Bloggen

2

Årskrönika anno 2018 – Sommar

Detta bildspel kräver JavaScript.

Då sommaren 2018 var den värsta sommaren i mitt liv så blir det bara ett bildspel med lite förklaringar :heart:

Jag & Edith hängde mest i lägenheten, vi hade mellan 25-36 grader inne oavsett hur mycket vi försökte vädra. Så nätterna satt vi på balkongen & dagarna höll vi oss inomhus. Min depression var hemsk & jag åt inte, sov inte.

Det enda produktiva under sommaren var att bygga galler till mina fönster & att åka till Åland över dagen med mamma & pappa.

Årets livsomvälvande datum 180725, något som ska blir en tatuering framöver!


Följ Bloggen

1

Årskrönika anno 2018 – Våren

Vilket skitår. Det här året går till historien av en av de värsta åren i mitt liv, samtidigt som ett av de starkaste åren rent känslomässigt.
Tänker köra en årstidskrönika för 2018. Jag har kollat igenom mina mobilbilder för det här året & kan väl säga direkt att jag nog aldrig sett så många ”söndergråtnaögon-selfies”, när jag till och med försökt sminka över sorgen så har sminket lagt sig så där äckligt transparent.

Jag önskar att jag aldrig behöver uppleva ett sånt här turbulent år igen. För mycket sorg blandat med glädje så man bli schizofren på kuppen.
Men nu är vi snart över tröskeln på ett nytt år.
Kommer alltid älska nya år. Här kommer i alla fall första delen av fyra.

Våren 2018

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag märker när jag blickar tillbaka på våren att jag var borta så mycket som jag kunde istället för att vara hemma, vilket är sorgligt i efterhand. Men det fanns nog en mening med det. Spenderade mycket tid hemma hos mamma & pappa, många kvällar & nätter på Donken med Jeanette & tog mycket tid att reflektera över mig själv & mitt eget liv. Grottade verkligen ner mig i både jobb & planerande.
En väns mamma försvann från jordelivet & det fick mig ytterligare att fundera över mina livsval, mina vänner & självklart min familj.

Jag fick ett lägenhetserbjudande & tog beslutet att tacka ja. Det är en av mina värsta men samtidigt bästa val jag någonsin gjort. Att ”ge upp” något man kämpat för & veta att man förlorar någon som varit ens allt är hemskt. Det var en sådan stor sorg & alla undrade varför jag inte var glad över att ”få starta på nytt”. Tyvärr är inte livet så enkelt & känslor är absolut inte enkelt. Att packa ner sitt liv i kartonger, att se på den människa som varit ens allt i så många år & veta att det är verkligen inte vi längre, usch, blir ledsen så fort jag tänker tillbaka på det.

En vän blev akut sjuk efter en operation & jag tog semester, stack från jobbet, hem, packade en väska & skyndade mig till Akademiska i Uppsala, där jag spenderade två nätter på hotell & 3 dagar i salen på lasarettet. Det var otäckt, men är glad att jag tog mig den tiden till att finnas där för någon som behövde mig.

I samma veva som jag ansökte semester för flytten skulle vi dessutom byta schema helt på jobbet & mina jobbhelg krockade med min flytt & flyttfirman som var bokad. Redan där & då kände jag mig rejält på bristningsgränsen.

Till slut fick jag ihop det & flytten kunde gå av stapeln. Med flytten flyttade även ångest & en depressiv period med. Jag sov ingenting, jag & Edith levde bland kartonger & jag livnärde mig på Netflix & saft. Tog direkt kontakt med min läkare & fick rådet att försöka vila. Så jag försökte med det & var tillbaka på jobbet inom loppet av 2 veckor.

Tänkte då att det inte var långt kvar till semestern, så kämpade vidare. I nya lägenheten var det sommarvärme de luxe, hade ingen aning om vad som skulle vänta när riktiga sommarvärmen kom.

Lyckades hålla mig hyfsat städad ändå under min arbetstid, kom i tid & skötte mitt arbete. Lyckades till & med lära upp 2 sommarvikarier innan jag klev på min efterlängtade semester då jag skulle hinna läka ut min depression, packa upp alla flyttlådor, sova ut, gosa med katten, hitta rutiner & sörja klart.

 

 

 

 

 


Våren 2018 tillägnar jag med kärlek åt Jeanette. De kvällar & nätter vi hade i våras, finner inga ord, in i sommarvärme på en brygga i Gäddeholm :heart:


Följ Bloggen

1

Återhämtning

Det är lördag, (söndag då klockan är över midnatt) jag har jobbat 2 dagar på 50% den här veckan. Innan dess har jag legat en vecka med hög feber & förkylning utan dess like.
Jag var sjukskriven för en depressiv period i över 2 månader, ni som har hängt med ett tag vet att en sån sjukskrivning är för jävla dryg att ta i.
Och mitt psyke har inte återhämtat sig därav att “bara” jobba 50%. Och som ett brev på posten så kom årets influensa/förkylning precis när jag skulle börja jobba igen.

Till saken hör att jag verkligen sett fram att gå tillbaka till jobbet. Jag har längtat att komma tillbaka, saknat mina härliga kollegor & mina goa kunder.
Så att efter 3 stycken á 50% sjukskriva sig för feber kändes som ett rejält bakslag & besvikelsen över mig själv var som vanligt stark & ångestframkallande.

När jag då, hyfsat glad i hågen, kommer tillbaka till jobbet i torsdags & möts av en incident som jag inte kan hantera eller bemöta så bröt jag ihop totalt efter arbetspasset & det var så nära att jag kände mig tvungen att ringa min läkare & förklara att jag inte ens skulle klara av mina 50%.

Natten mellan torsdag & fredag blev såklart sömnlös & det ständiga stresspåslaget gjorde mig i praktiken handlingsförlamad på morgonkvisten.
Satt med morgonrocken på i min fåtölj in i sista sekund för att sen, på ren automatik, borsta håret, tvätta av mig, klä på mig & gå till bilen.
Jag var på jobbet i tid, loggade in, men ångesten höll på att äta upp mig inifrån.
I väskan hade jag dessutom stark ångestdämpande som en liten snuttefilt.

Det här är en ny upplevelse på mitt nuvarande jobb, då jobbet i sig aldrig varit ångestframkallande.
Men i och med att min hjärna inte återhämtat sig så kan det minsta göras till det värsta i mitt huvud.
Men, there is a silverlining. Jag tog mig igenom mitt jobbpass med hjälp av många skratt av mina underbara kollegor.
Diskussioner om Snygg-Erik, Lill-Erik, Zlatan & att jag faktiskt såg en av Tomtens renar utanför fönstret ;)

Resultatet av en “så liten” incident för någon som lider av psykisk ohälsa kan tyckas överdriven. Men det är så här livet ser ut för mig. Och denna lördag så sov jag långt in på eftermiddagen för att kroppen var helt slut efter veckans “turbulens”.

Jag vet ärligt talat inte om jag klarat detta utan min kvällsstund i bilen med en nära vän, en sambo som stöttar & lovar att hämta mig om jag mår för dåligt eller mina härliga kollegor som får mig att skratta åt så banala saker. Ni kanske inte förstår men jag lovar er, ni räddar mig igenom det här :heart:

Jag tänker klappa mig själv på axeln för att jag tog mig igenom fredagen. För mig var det en stor sak, en extremt påfrestande sak.
Jag hoppas att söndagen kan bli en mer “normal” dag, innan en ny arbetsvecka börjar.

Ta hand om varandra & försök värna om varandra :heart:


Följ Bloggen

3

I don’t think so

Nu är det så otroligt längesedan jag uppdaterade, anledningen till att jag ens sitter vid en dator nu är för att jag precis skickat in uppgifter till Försäkringskassan, för ja, jag är sjukskriven. Ni som följer mina sociala medier vet det redan.
Efter depressiva perioden jag hade i maj så tillät jag inte mig själv att läka ordentligt & semestern blev ju som den blev. K A O S !
Sen har ju allt rullat på i vanlig ordning, lite mer migrän än vanligt, lite fler sömnlösa nätter än vanligt & lite mer ångest än vanligt. Men den 24 september så bröt jag ihop, på jobbet dessutom. Det gick inte längre.
Till alla er som gör som jag, fy fan va dumma vi är. Kan vi inte bara bli ense om en sak, att faktiskt se våra egna begränsningar. Lyssna på våra kroppar & inte stånga oss blodiga. För, let’s face it, hade jag backat när signalerna kom så hade jag inte mått som jag gör just nu.

Men nu är det som det är & det blir vad det blir. Har kontakt med min läkare & allt är väl på det klara.
Försöka släppa stress, press & alla jävla ”jag borde” & vända det till att hitta lugnet, kunna andas & få tillbaka livslusten.
Är ute mycket, för att vara jag, i skog & mark, nära vatten & kravlar på gräsmattor där vildsvinen bökat runt. Sånt får en att må bra. I alla fall jag.

Distanserar mig så gått jag kan till det förflutna & försöker blicka framåt.
Det som tynger mig mest är nog besvikelsen, jag är så otroligt besviken på mig själv. Att jag inte kunde hantera det här, att jag inte kan skaka på huvudet & fnysa åt det. När man är envis & väl känner sig besegrad då är det finito. Det är i alla fall så det känns.

Men vi tar nya friska tag i höstluften, vänder blad & kämpar, inte för att visa för andra. Utan för mig själv.
Hoppas ni mår bra, vi hörs snart igen, livet kommer bara emellan :heart:


Följ Bloggen

  Gilla inlägget