ssnadra.se » Ångest

Archive for Ångest

Släpp din inre kraft fri – Intervju med Moha Frikraft


Foto: Bodil Mattsin
Ni som följer mig på Instagram har vetat om att denna intervjun skulle kommma :) Och äntligen!
Är så otroligt glad & stolt över att få intervjua Moha!
Jag har inte följt henne så länge men hennes attityd slog mig som en käftsmäll på bästa tänkbara sätt.
Sprid detta inlägg, sprid Mohas sidor, sprid allt, denna tjej förtjänar all uppmärksamhet hon bara kan få!
Skulle det finnas fler som hade liknande tankesätt skulle världen vara så mycket bättre! :heart:

Hej Moha, för det första vem är du?
Jag är en glad prick och mitt namn är Moha Frikraft, född 1989 i Köping.

Har du någon diagnos eller funktionsnedsättning?
Har en svår CP-skada som fastställd förlossningsskada, vilket gjorde att läkarna inte gav mig mycket hopp om ett liv.
De menade att jag aldrig skulle kunna gå, knappt ens sitta upp.

Jag har hela tiden försökt se det positiva i allt och vetskapen om att jag är unik har bara växt med åren.
Visst har det varit kämpigt i livet och jag har genomgått mycket smärta och sorg.
Jag har alltid haft en inre vetskap om att allting går, oavsett vad jag gör eller hur jag mår, så länge som jag gör det på mitt sätt.
Att det ibland tar längre tid hindrar inte mig utan jag får träna mitt tålamod.

På senare år har jag även fått diagnoserna ADHD och Autism (år 2014) – ser dessa som styrkor.
Jag är stolt över mina handikapp, det är ju liksom jag.
Dessa dolda handikapp syns inte på utsidan. Jag lever med Personlig Assistans dygnet runt.

Vad vill du ge för känsla till människor du möter?
Jag kan bara förmedla min känsla, inte avgöra vad och vilka känslor andra får utav mig.

Du är ju författare, berätta om dina böcker:
Första boken: Synlig fast osynlig – En dotters tankar om sina ”pappor”:

”Boken handlar om min uppväxt utan min biologiska pappa. Jag fick kontakt med i vuxen ålder och det visade sig att han var missbrukare. Jag berättar också om min ”andra pappa” som jag växte upp med, och hur han helt klippte av kontakten med mig när han och min mamma separerade. Något som påverkat mig starkt, då jag både saknade min ”plastpappa” och samtidigt förlorade en ”plastsyster” – hans dotter som jag också växte upp med. Boken är naket ärlig, känslosam, lättläst och starkt berörande. ”

Andra boken: Synlig fast osynlig – I svaghetens styrka
En bok om ADHD och Autism
– Vad sker bakom fasaden och hur ska jag förklara för omgivningen att jag ibland har kaos inombords?

”I boken ger jag förslag på hur man
kan agera för att undvika kaos, missförstånd och stress hos mig. För att istället uppnå struktur, balans och harmoni.
Jag delar frikostigt med mig av personliga erfarenheter rörande kommunikation, beteende och bemötande och ställer frågor
som öppnar upp för diskussion.
Boken är lättläst och ärligt skriven.
Den kan användas som undervisningsmaterial för elever,
assistenter och medmänniskor.”

Vart kan vi köpa dina böcker?
Ni kan beställa via mail: synligfastosynlig@gmail.com
Eller så håller ni utkik på min turnéplan, åker runt i Sverige på boksigneringsturné, signeringsdatum hittar ni här :)

Du är även modell, berätta mer om det! Är det något du aktivt gör?
Det jag vet är att jag alltid har älskat att vara framför kameran.
Jag har hört att människor tycker att jag är fotogenisk och när kameran kommer nära mig så tänds något i mig och jag njuter i tillvaron.
Jag tycker om att vara i centrum och hanterar mig själv på ett positivt sätt.
Jag har sökt vissa modelljobb men än så länge har ingen vågat nappa, vilket är synd för jag vill ha modelljobb – det är så roligt


Foto: ”Moha in balconette bra with red details” – Tomas ”Genusfotografen” Gunnarsson
Andra fotot: Bodil Mattsin
(klicka för att se i större format)
Vad får dig att må bra?
När jag får vara mig själv, framför kameran och när jag står på scen eller är ute på signeringsturné.

Vad får dig att må dåligt?
När och om jag blir missförstådd av min omgivning.

Vad gör dig arg?
Jag blir sällan arg, däremot kan jag känna att omgivningen upplever mig arg.
Jag har svårt att uttrycka mina korrekta känslor plus att jag känner av andras känslor, energier m.m.

Jag har jobbat med människor i flera år & även som personlig assistent, vad anser du är viktigt när man arbetar som det?
Först och främst så tycker jag att människor som väljer att jobba som det, enligt mig, bör:
 Älska människor och ha en vilja att förstå andra människor
 Kunna vara professionell utan att plocka bort sig själv helt
 Kunna se och förstå att det är en eller flera människor som dom jobbar för och med
 Lyhördhet och förståelse
 Vilja utveckla en kunskap om och för människan/människorna dom jobbar för och med
 Kunna hantera sig själva i mötet med andra människor

Du förmedlar en väldigt härlig känsla, bjuder på dig själv & är sannerligen en inspiratör, hur kommer det sig att du är just den Moha du är idag?
Jag har alltid haft ett leende på läpparna även om jag har haft ett tufft liv.
”Svaghetens Styrka Frikraft” är ett ordspråk som jag har kommit på och det jag speglar mitt liv väldigt bra.

Jag hade en kärleksfull uppväxt tills min mamma separerade från min ”platspappa”, som inte var min biologiska far, och mitt liv blev kaos.
Jag förlorade en trygghet och till följd så kom panikångest, självmordstankar m.m.

När jag var vuxen så kontaktade min biologiska pappa mig som visade sig ha en missbrukarpersonlighet.
Jag gick in i ett medberoende och slutade leva mitt liv.
Det är en liten del som har gjort mig till den jag är idag.

Tack vare övergivenhetskänslan både fysiskt och psykiskt (plus att jag tröståt o.s.v) Så är jag den starka individ jag är idag.
Jag har lärt mig acceptera det lilla av professionell hjälp. Alla svar har jag inom mig och idag lever jag igen med en kärlek till livet.

Hur kommer det sig att du började med Youtube & vad gör du i dina videos?
Dels för att jag vill öva mitt tal så att det blir tydligare eftersom jag har lättare talsvårigheter.
Plus att jag vill sprida min verklighet och försöka öka förståelsen till människors unikhet – Att visa att ingenting är omöjligt.
Jag vill sprida mig och vara en förebild och inspirationskälla till människor, genom att visa olika delar av mig, min vardag o.s.v.

Vad är det viktigaste för dig att nå ut med i sociala medier?
Ingenting egentligen, det är bara roligt att människor lyfter upp mig och tror på det jag gör.
Jag har inte gjort något mer än att vara mig själv – allt annat sker automatiskt. Jag är såklart överlycklig och evigt tacksam. Plus att jag är en liten linslus och älskar att synas.

Hur önskar du att människor tänkte på livet?
Jag kan varken önska eller välja åt andra människor. Vet bara att jag vill leva mitt liv med en positiv inställning och att när det uppstår svåra stunder så ska jag försöka att lära mig att acceptera, släppa och gå vidare.

Avslutningsvis, har du något du skulle vilja säga till mina läsare?
Lev och älska livet!

Är ni lika berörda som jag efter denna intervju? Jag blev minst sagt berörd av Mohas historia & hennes syn på livet, helt fantastisk.
Här hittar ni direkt till hennes olika sidor:
synligfastosynlig.se
Blogg
Instagram
Youtubekanal
Facebook-sida

Som sagt sprid gärna detta inlägg, eller välj att sprida Mohas sociala medier, hon förtjänar verkligen mer uppmärksamhet :heart:
Håll även utkik på synligfastosynlig.se för att jag har hört att det planeras spännande föreläsningar med Moha i höst :)

Följ Bloggen

1 kommentar »

Meningen med min semester…

 

Att åka utomlands själv, lämna hemmet & alla sysslor kan tyckas egoistiskt. Det är det till stor del också.
Det senaste året, ja strax över ett år nu har varit så prövande för mig. Både psykiskt & fysiskt.
Jag vet med mig själv hur min kropp reagerar när den börjar tappa fotfästet. Och dit jag var en gång vill jag aldrig igen.
Att ta en vecka obetald semester för att hitta rätt, det var exakt det jag var ute efter när jag bokade den här resan.
Att vara själv med mina tankar, funderingar, drömmar & mål.

 

För hemma så fungerar inte det riktigt. Jag lever inte det där perfekta Instagramlivet med tända ljus, kramar, goda middagar, städat, glammigt med invanda rutiner. Mitt liv hemma är kaos…
Jag är inte ute efter din sympati eller medömkan. Livet är inte alltid roligt. Men idag, till skillnad mot för flera år sedan, är jag glad över att leva.

Och det är enbart jag som kan ta beslut om mitt liv ska fortsätta i kaos eller inte.
Jag har bestämt mig för att våga, våga ta jobbiga beslut, våga släppa taget, våga förlåta & framförallt våga gå vidare.

I skrivande stund sitter jag vid poolen under ett parasoll i Avsallar, Turkiet. Folk går förbi, jag hejjar & fortsätter sedan kladda ner orden i mitt block.
Lugnet är kännbart & jag är så trött men på ett avslappnat sätt, inte utmattat.
Just i detta nu finns inget kaos, bara lugn!

Jag har ju inte hållit mig speciellt uppdaterad på Instagram under tiden jag är här. Men jag märker att jag fortfarande har ”tänket”, lite obehagligt ändå.
Igår kväll när jag åt middag så möttes jag av ett otroligt fint par. Hon i sin långklänning med hög slits, höga pumps & svallande blondt hår. Han i vit skjorta, jeansshorts & gelestylad frisyr.
”Tänk om jag kunde få vara henne”
För på Instagramytan ser ju allt så härligt ut. Men jag har ingen aning om vad som finns bakom den perfekta bilden.
Kanske hon, likväl som jag, känner mig iakttagen när jag äter. Kanske hon känner sig obekväm i den där klänningen jag tycker hon är så vacker i.
Kanske är dom allt annat än lyckliga tillsammans. Kanske, bara kanske är vi av samma skrot & korn….

Skrivet i Turkiet 31/5 2017

Följ Bloggen

Ingen kommentar »

4 år sedan

”Imorse kände jag nästan samma lugna känsla innan ångesten slog ner som en blixt från klar himmel.
Ringde rehabiliteringen & pratade med chefen, hon pushade & peppade mig att jag skulle komma ändå & jag tänkte genast i dom banorna.
”Jag ska fan fixa den här dagen också”.
Men nu, lite mer än en timme efter så mår jag idiotiskt jävla pissigt & vill helst lägga mig ner & försvinna från jordens yta”

Det här skrev jag i bloggen för cirka 4 år sedan. Idag jobbar jag, träffar vänner, tycker om att vara bland folk.
En sådan enorm skillnad på då & nu. Något man lätt glömmer bort när livet kommer emellan.

Följ Bloggen

2 kommentarer »

Let it rain on me

 

Känslan som håller mig kvar är svag men ändå så stark. En doft, ett leende eller ett internt skämt.
Att släppa taget om saker är bland de svåraste jag vet. Även om att släppa taget & gå vidare gör mig fri.

Jag saknar känslan av ett djupt andetag som fyller mina lungor & när man andas ut så släpper allt.
Ni vet, axlarna ramlar ner, huvudvärken släpper & man ser allt ur ett nytt perspektiv.

På tal om känslor. Kan det inte bara bli höst nu?
Jag orkar inte känna sommarhetsen, idag så öser regnet ner & det har ju inte direkt varit någon fin sommar. Då kan det ju lika gärna bli höst. Så jag får sitta i soffan, under en filt med en kopp te, kolla på serier & tända massor av ljus.

Bara några få dagar kvar på jobbet. Känns ganska vemodigt. Har sökt lite jobb, men att inte få plugga i höst känns lite ledsamt just nu. Det var min dröm att få plugga till medicinsk sekreterare.
Å andra sidan känns allt väldigt deppigt just nu.
Splittrad & ofokuserad. Skärpning.

Kanske blir bra med en veckas ledigt så jag kan komma i fas hemma. Starta min YouTube-kanal, satsa mer på bloggen, pyssla, fotografera, rita. Det är ju sånt jag mår så jäkla bra av.
Träna skulle också vara bra, men en sak i taget. Mina promenader till jobbet gör ändå skillnad emot att bara sitta i soffan & äta chips.

Den här jobbperioden har nog varit otroligt bra för mig. Jag har sett att jag klarar av att jobba heltid.
Jag är trött & ovan, men, ingen överdriven ångest eller extra migrän. Min stresshantering fungerar mycket bättre också, jobbmässigt. Väldigt skönt. Jag har mycket att kämpa med, men det är bara att traggla vidare.

Längtar efter helgen, har inte riktigt bestämt mig om jag ska ut till Tillberga eller stanna i stan. Vore skönt med en hel helg hemma & bara städa, rensa & fixa. Det inkluderar även en hel del Netflix också!
Vi får se hur jag gör. Har ni återgått till jobb den här veckan? Har ni haft en bra semester?

Vi hörs snart igen :heart:

(Tidsinställt inlägg)

Följ Bloggen

2 kommentarer »

Allvaret har börjat

Hej hörrni!

Jo som överskriften lyder, allvaret har börjat. Dags att komma in i rutiner & ha ett liv igen. Det blir nog bra till slut.
Allt löser sig. Just nu känns allt lite väl deppigt & det är aldrig kul, men efter regn kommer solsken.

Man glider isär, saknar vänner, känner en viss obalans & ovisshet.
Det kommer att komma en hel del tidsinställda inlägg nu då jag kommer vara på jobbet hela dagarna.

Första jobbdagen gick i alla fall bra, man är lite ringrostig, men kommer nog snabbt in i det igen.
Känner återigen hur mycket jag trivs med det här yrket, vilket är underbart.

Nu ska jag inte uppehålla dig längre.
Ha en underbar tisdag :heart:

(tidsinställt inlägg)

Följ Bloggen

Ingen kommentar »

Nudas Veritas

 

Mina följare på Instagram sköt i höjden för ca ett halvår sedan & även på bloggen så ser jag hur folk faktiskt hittar hit igen.
Får många frågor både på Instagram & på bloggen om vem jag är & hur har jag blivit den jag är idag.

Så förbered er på ett ganska långt & deppigt inlägg men med ett lyckligt slut.
Vi skippar första åren i skolan, dvs 1-9, dom var jobbiga & jag var rent utsagt ett mobboffer som försökte hålla huvudet över ytan. Bulimin var min hemliga vän för att passa in. Något jag fick hjälp med att ta mig ur.

När jag valde gymnasium ville jag bort från det gamla & börja på nytt. Valde ett gymnasium med media & entreprenörsinriktning, ända sedan barnsben har jag velat bli journalist. Skriva berättelser, dagböcker & manus var något jag jämt gjorde.
Jag kände ingen på min nya skola & jag fick verkligen börja om, det var fantastiskt. Jag var skoltrött & spenderade mer tid på Brogården (ett café i Västerås) kedjerökandes än vad jag faktiskt spenderade i skolan. Inget jag är speciellt stolt över idag. I mitten på gymnasiet då jag var en partygalen tonåring började mina panikångestattacker.
Först så förstod jag inte alls vad det var, fick behovsmedicin utskriven & fortsatte livet.

Tog studenten 2004 med betyg jag är stolt över. Jag kompenserade min frånvaro i skolan med riktigt bra inlämningsarbeten, det var min räddning.
Började jobba omgående efter studenten på ett äldreboende, där jag även sommarjobbat. Där hamnade jag tyvärr i facket mobboffer igen & jag hade ju ingen utbildning. Jobbade ett tag med att packa kött på Hilton, inget jobb att rekommendera. Men träffade en av mina nuvarande vänner där, Sandra. Och det är väl det jag tackar Hilton för. Att jag fick möta Sandra.

Arbetsbrist & uppsägning ledde till att jag blev arbetslös. Hamnade på ett ”program” via Arbetsförmedlingen som då hette Eductus. Det gav mig ingenting, vi fikade, typ. Det jag får tacka arbetslösheten för är väl att jag träffade Thomas.
Mina ångestattacker vid den här tidpunkten var riktigt illa, Thomas blev faktiskt en räddning. Vi satt på Mcdonald’s på nätterna & jag fick prata så att hans öron blödde. Han räddade mig från mitt dåvarande förhållande. Och nej, vi var inte kära vid den här tidpunkten.

Då mitt dåvarande förhållande tog slut så fick jag flytta hem till mina föräldrar igen. Flyttade hemifrån väldigt tidigt då mina föräldrar & jag inte alls kom överens. Och det var precis det som skulle hända när jag flyttade hem igen. Även om jag var 5år äldre så fungerade det inte att bo under samma tak. Tro mig jag älskar mina föräldrar över allt annat på denna jord, men vi är inte kompatibla att bo under samma tak.

Jag sökte till Högskolan för att läsa Psykologi & kom in. Äntligen skulle jag få flytta till eget. Jag fick tag i en etta, som jag älskade. Jag pluggade Psykologi på heltid & jobbade timmar på äldreboendet. För att ha råd att bo & leva. Panikattackerna kom oftare & nu tillkom även symtom på depression & utmattningssyndrom. Men jag körde på. Jobbade, pluggade & failade på alla tentor.
Efter att ha fått dispans från Högskolan att få köra en termin till så körde jag järnet. Sen tog det stopp & jag klev inte ur sängen.
Vid den här tidpunkten så var jag & Thomas ett par & han såg väl hur jag utvecklats negativt.

Han skickade mig till en privatläkare som sjukskrev mig med omedelbar verkan. På vilka grunder undrar ni? Ett 20tal.
Jag fick mediciner, biverkningar & under 4år så var jag i stort sätt en testkanin för FASS uppslagsverk för att hitta rätt medicinering.
När vi hittat ”rätt” var jag uppe i 32tabletter om dagen & jag utreddes för alla möjliga diagnoser. Tackar den kvinnan som tog hand om mig då, Eivor Thunström för hennes helt fantastiska bemötande. Hon skickade mig vidare till en psykiatriker som hjälpte mig vidare.

Vad hade då hänt under dessa 4år som sjukskriven. Jag tröståt, ville inte gå ut, den sociala fobin ar hemsk. +40kg & att ta sig ur sängen & hitta meningen med livet fanns inte på kartan. Vi spolar framåt.

För exakt snart 2 år sedan fick jag nog. Jag gick då på rehabilitering, Gamla Brandstation. Hade gått där ett tag & äntligen fått in rutinen att få faktiskt gå dit. Att till och med gå på möten osv. Jag la min privatläkare åt sidan efter mycket diskussioner om min medicinering med enhetschefen på rehabiliteringen. Jag vände mig till min familjeläkare & han hjälpte mig med nedtrappning av mina mediciner. Han påpekade att det skulle bli tufft & om det skulle bli för tufft så kunde jag läggas in. Men vet ni vad? Jag fixade det.
I samband med detta började jag även ta tag i kost & träning. Jag gjorde en helomvändning. Vart min ork kom ifrån har jag ingen aning om.
Blev Onlinemedlem i Viktväktarna & gick ner 25kg.

Vart är jag idag?
Min ångest kommer ibland, men har lärt mig att hantera den. Depperioder har jag fortfarande, men det har alla, bara olika mycket.
Jag jobbar som receptionist & älskar det jobbet. Att träffa så olika människor är något som passar mig perfekt.
Kämpar med att hitta balansen i livet, något som är svårt, men en sak i taget. Jag äter en tablett om dagen, något jag antagligen får göra resten av mitt liv. Men det gör mig inget.

För att avsluta det hela så har jag ett par personer jag vill tacka extra mycket. Förutom min familj, som är en självklarhet så kommer här en radda med namn. Eivor Thunström, som gav mig möjligheten att utredas & som skickade remissen till en psykiatriker. Kjell Lampinen, som gav mig verktyg att hantera mina känslor. Ulla Pernell, som trodde på mig trots mina ynkliga ursäkter & gav mig det jävlarannamma som jag behövde.
Mina triotrillingar som gav mig luft & kärlek. Mina vänner som stått där i vått & torrt & trott på mig.
Alla ni som följer mig på sociala medier, att få dela tankar & funderingar med er!

Jag är inte klar med min resa, men jag är på väg! Tack för att just du orkat läsa det här inlägget.
Glöm aldrig att aldrig sluta kämpa :heart:

Följ Bloggen

4 kommentarer »

Qué será, será

 

Min mamma, någon som faktiskt varit med om en hel del skit i livet. Om man får uttrycka det så. Hon skulle hata att jag skriver det här inlägget. Hon hatar när folk ”tycker synd om henne”, men, det här kommer inte att bli ett sånt inlägg. Jag lovar, det kommer handla om hennes livsfilosofi, något vi alla borde anamma. Det finns mycket jag skulle kunna ta upp, men de sakerna som folk är medvetna om är att hon både har MS & cancer.
Och fram tills för några år sedan så vågade hon inte stå på sig, säga ifrån eller ens vara sig själv.
De som känner henne väl skulle beskriva henne som en galen glädjespridare. Hon är knäpp & rolig :) Vi som är nära familj märker att hon är otroligt trött, men det är inget som hon visar utåt. Min mamma är en krigare, en kämpe & en riktig förebild med sin livsfilosofi.

Qué será, seráWhat ever will be, will be.
När man tänker på det ordspråket ordentligt så är det ju sant. Även om det är svårt att se jobbiga saker i livet på det sättet.
Något jag i alla fall kommit fram till är att en positiv inställning kan göra mycket. Uttrycket I choose happiness är ju ganska modernt. Och till viss del sanning. Men det finns saker runt omkring en som man inte kan påverka. Och man får aldrig glömma att man inte är mer än människa, vi har både bra & dåliga dagar.

Jag började skriva det här inlägget för över en vecka sedan & det har hänt så mycket dåligt i mitt liv på bara ett par få dagar. Saker jag faktiskt inte kunnat påverka. Är glad att jag inte publicerat detta, då jag faktiskt på ett sätt är förvånad över att mina känslor åkt berg o dalbana. Jag har känt känslor den sista veckan som jag aldrig har känt, aldrig upplevt tidigare. Och för tillfället har jag fysiskt ont i hjärtat & en isklump i magen, allt på grund utav känslor. Något jag inte kan styra över.

Hur släpper man det då? När jag inte har kontrollen över vad en annan människa känner för mig? Mitt liv har vänds upp & ner.

Det har tagit mig 2 veckor fram & tillbaka för att få ihop detta inlägg. Nu hoppas jag på att få feed-back från er, vilken är er livsfilosofi?

Följ Bloggen

3 kommentarer »

Siri på svenska

Inre lugnet som jag hade härom dagen är bortblåst. Det var det där med humörsvängningar igen ;) Igår kväll & idag har det varit ångest all the way. Men, det är en dag i morgon också. Våren är här i Västerås i all fall, det var sommarvärme tidigare i veckan, visserligen har det varit lite mulet idag.

När jag inte kunde somna igår så låg jag & organiserade min mobil, ändrade Siri till ”svensktalande”, hon är totalt värdelös när det kommer till svenska, haha! Blev även sugen på att lämna Apple-världen & bli med Andriod igen, men det var bara ett kort infall, jag skulle ångra mig.

På tal om att ångra mig, som vanligt när solen skiner, jag vill bli blond igen. Men nej. Har i alla fall tagit mitt förnuft till fånga när det kommer till köp av hårfärger, min hårbotten är totalförstörd av Mood’s hårfärg, så jag investerade i en dyrare variant, får se om hårbotten blir bättre. Köpte även en lugnande hårgel till hårbotten från ACO. Bara att hålla tummarna.

Förutom att ha konstaterat att jag inte kommer åka till Uppsala i helgen har jag även gjort följande; pratat med Fanny i mer än 2 timmar, druckit 3 Celsius, testat en ny CC-cream, gått runt som en yr höna i lägenheten, funderat över pengaproblem & det faktum att bilen är sönder & inte fått något vettigt gjort alls. Men nu är den här dagen snart över & jag satsar ändå på en bättre morgondag.

Hoppas ni har en härlig fredagskväll :heart:

Följ Bloggen

Ingen kommentar »

Skjut mig tack, jäkligt långsamt!

För två timmar sedan var jag klar med antagningsproven. När jag kom ut därifrån så kände jag mig illamående, det var det värsta jag gjort i hela mitt liv. Varför undrar ni, jag har inget svar.

Eller mer det att jag faktiskt inte alls kunde förbereda mig inför det här. Och såna situationer är ju jag så bra på, eller inte.
Ringde Kela efteråt, hon, Marty & Olivia undrade om jag behövde lite tröst. Kanske en fika på stan? Snällt. Gulligt. Omtänksamt. Men allt jag ville var att åka hem, lägga mig i soffan & gråta. Är ganska glad att jag inte gjorde det.

Sitter på pappas jobb, vid hans skrivbord. Lyssnar på Maggio & bara skriver. Vet inte varför jag skriver eller ens vad jag ska skriva, känner mig bara tom. Väldigt tom.

Tack, tack, tack för att Lotta var där samtidigt som mig. Vet inte hur det hade känts annars, om jag ens gjort klart proven.
Jag är övertygad om att jag inte kommer in. Det är platser & många sökanden.
Men, jag vill det här så mycket, ni anar inte. När de gjorde genomgången av utbildningen innan proven så kändes det verkligen som jag hittat rätt utbildning. Jag vill verkligen det här.

Att vänta till juni för att få svar om jag kommer in. Ge mig ett nej nu istället. Snälla.

Följ Bloggen

Ingen kommentar »

Family Living – The true story

 

Jag är ett kontrollfreak, ett riktigt kontrollfreak. Men när livet händer & jag är trött så blir det kaos.

Ena dagen är jag otroligt peppad & börjar rensa. Inte på ett ställe i lägenheten, utan alla ställen samtidigt! Det är jag i ett nötskal.

Och nej, jag vet att jag inte mår bra när jag är ostrukturerad. Jag vill ha ordning & reda. Gärna sortera saker i bokstavsordning. Jag går igång på nya rengöringsmedel eller en ny sorts disksvamp. Jag är Monica i serien Vänner!

De som känner mig väl vet hur jag är funtad men ni som inte gör det, låt mig ge er en inblick. Post-it lappar, listor, almanackor ger mig rysningar, av välbehag! Att få bocka av saker som jag gjort hallelulja! Jag vet inte hur många appar på telefonen jag har som ska hjälpa mig till ett organiserat liv.

Men när det ser ut som det gör nu här hemma kan jag verkligen inte slappna av. En av anledningarna till att jag ligger i soffan & kollar på OITNB vid den här tiden på dygnet när jag egentligen borde sova då jag har en tidig tid hos barnmorskan i morgon.

Jag skulle vilja leva i livet som finns på Facebook, Instagram & bloggar. Där allt är så kliniskt rent, fräscha snittblommor i varje hörn, tända ljus, doft av nystädat, tre rätters middagar, kärlek, lycka, hembakat bröd, ett glas rödvin i solen på en fint inredd altan & glöm för i helvete inte boken som jag i lugn & ro läser medans jag sippar på mitt rödtjut!

Stressen om det perfekta livet, perfekta hemmet, perfekta förhållanden & allt det där. Om jag tänker ett steg längre så vill jag inte att allt ska vara perfekt, jag behöver lite storm då & då för att känna att jag lever.

Men ett tips till er i natten är den här gruppen på Facebook Family Living – the true story. Så otroligt underbar grupp som får mig att le & faktiskt slappna av. Allt är inte perfekt, folk är lyckliga ändå!

Så, godnatt från mig till dig som kanske också ligger sömnlös i natt över saker du borde göra. Det är en dag i morgon också!

P.s Jag har införskaffat en ångtvätt! Mer om den i ett annat inlägg, när jag testat den i hela lägenheten ;)

Följ Bloggen

2 kommentarer »