ssnadra.se » Ångest

Archive for Ångest

I don’t think so

Nu är det så otroligt längesedan jag uppdaterade, anledningen till att jag ens sitter vid en dator nu är för att jag precis skickat in uppgifter till Försäkringskassan, för ja, jag är sjukskriven. Ni som följer mina sociala medier vet det redan.
Efter depressiva perioden jag hade i maj så tillät jag inte mig själv att läka ordentligt & semestern blev ju som den blev. K A O S !
Sen har ju allt rullat på i vanlig ordning, lite mer migrän än vanligt, lite fler sömnlösa nätter än vanligt & lite mer ångest än vanligt. Men den 24 september så bröt jag ihop, på jobbet dessutom. Det gick inte längre.
Till alla er som gör som jag, fy fan va dumma vi är. Kan vi inte bara bli ense om en sak, att faktiskt se våra egna begränsningar. Lyssna på våra kroppar & inte stånga oss blodiga. För, let’s face it, hade jag backat när signalerna kom så hade jag inte mått som jag gör just nu.

Men nu är det som det är & det blir vad det blir. Har kontakt med min läkare & allt är väl på det klara.
Försöka släppa stress, press & alla jävla ”jag borde” & vända det till att hitta lugnet, kunna andas & få tillbaka livslusten.
Är ute mycket, för att vara jag, i skog & mark, nära vatten & kravlar på gräsmattor där vildsvinen bökat runt. Sånt får en att må bra. I alla fall jag.

Distanserar mig så gått jag kan till det förflutna & försöker blicka framåt.
Det som tynger mig mest är nog besvikelsen, jag är så otroligt besviken på mig själv. Att jag inte kunde hantera det här, att jag inte kan skaka på huvudet & fnysa åt det. När man är envis & väl känner sig besegrad då är det finito. Det är i alla fall så det känns.

Men vi tar nya friska tag i höstluften, vänder blad & kämpar, inte för att visa för andra. Utan för mig själv.
Hoppas ni mår bra, vi hörs snart igen, livet kommer bara emellan :heart:

Följ Bloggen

Ingen kommentar »

Ta inte med det onödiga

Man brukar ju säga att alla har ett val om hur man vill att livet ska vara, ibland så känns det verkligen inte som om man har så mycket till val.
Men man kan ju alltid välja hur man vill att dagen, veckan eller månaden ska bli.

Utöver vissa saker såklart. Sjukdomar, fysiska, likväl som psykiska, vänner som har det svårt eller att du själv befinner dig i en jobbig situation. Livet är inte speciellt roligt i många fall, det kan jag intyga.

Mestadels så får jag ändå säga att mina månader består av mycket ångest & depression. Men på något sätt måste man få livet att fungera. Och jag kan säga efter mina många år av mörka tankar, depressioner & ångest så har jag lärt mig en hel del. Men det är alltid så individuellt.

När jag har mina värsta perioder så lägger jag verkligen allt åt sidan. Inte jobbet, för dit måste jag ta mig för att hålla samman, men resten. Vänner, hobbys & sociala medier.
Jag försöker orka med det mest nödvändiga.

Och för mig så fungerar det att ha ett speciellt tanke sätt & så fort ångest eller tankar knackar på så återgår jag till det tankesättet.

Jag kan inte påverka hur andra mår, mer än att försöka behandla dom väl. Jag kan heller inte grubbla på saker som inte finns längs just min väg, något jag inte kan göra något åt.
Inte heller bestämma vilken känsla människor känner för mig som person.

Så fokus för mig ligger i att försöka, mest möjligt, fokusera på det jag kan göra. Hur jag vill göra för att uppnå det & försöka hitta ett liv som jag mår bra av.

Alla har rätt till sina egna känslor. Alla har rätt till sina egna tankar.
Och jag tror någonstans att även i all jävlighet & de mörkaste stunder så finns det en mening med allt.

Du har rätt att välja dina vänner, du har även rätt att välja bort dom om dom får dig att må dåligt.
”The law of attraction” är nog något alla bör tillämpa på något plan.

Allt handlar om att hitta sin egen väg för att må bra & låt ingen annan bestämma över ditt öde :heart:

Följ Bloggen

Ingen kommentar »

Upp på hästen igen

Vilken häst tänker ni. Ja ingen vanlig häst :) Jag har aldrig varit & kommer aldrig blir en hästtjej, eller heter det hästtant nu när man passerat 30 år?
Hur som helst. Det är nytt år & nog tänkte jag att äta upp de pulver från Herbalife jag betalat ganska mycket pengar för, men hur jag än gjorde så hände ingenting på varken vågen eller känslan av att känna sig som en blåsfisk. Så jag är helt enkelt tillbaka i Viktväktarsvängen igen. Viktväktarna fungerade förut & jag hoppas i och med det nya Viktväktarna Flex att det ska fungera igen.

Jag vet efter konsultationen med min läkare att min magsäck är förstörd, eller nej den är inte sönder. Men den kommer inte dra ihop sig som den gör i vanliga fall när man äter mindre.
Då vet jag i alla fall varför jag är konstant hungrig. Remiss är skickad till Överviktsenheten i september, men tyvärr la min läkare in alla provsvar & svar i fel format så jag fick fylla i allt igen.
Är glad att jag tog beslutet att ringa & kolla hur det gick med bedömningen av min remiss. Sköterskan jag fick prata med var verkligen jättetrevlig.

Så det är ingen vanlig Gastric Bypass-operation jag behöver göra, inte heller en riktig sleeve utan snarare ett mindre ingrepp för att jag ska kunna återgå till det normala.
I mitt fall handlar det inte om vikten längre, eller vad som står på vågen. Det handlar om att jag vill kunna äta hälsosamt & känna en vanlig mättnadskänsla. För utan den så är det lätt att hamna där jag en gång var. Jag mådde inte bra varken fysiskt eller psykiskt när jag vägde som mest & många följdsjukdomar hakar på.

Jag har inte lika stora problem med hur jag ser ut längre, jag tränar varje dag för att acceptera mig själv för den jag är. Jag är ute efter att vara hälsosam, att inte falla i mina psykiska svackor & tröstäta för att jag är konstant hungrig.

Livet rullar på, jag kämpar med mycket just nu. Hjärnspöken som vägrar låta mig vara ifred. Men det är bara att kämpa emot :) Jag tänker inte låta dom vinna!
Jobbar på & trivs fortfarande, trivs nog bättre än någonsin :) Men när allt annat är jobbigt så begraver jag mig gärna i jobbet.

Så året har startat allt annat än bra, men saker kunde vara värre :D Så jag väljer att tro på karma & att allt dåligt händer nu så att resten av året blir magiskt :D

Har ni några erfarenheter av operationer av magen/magsäck osv?

Följ Bloggen

Ingen kommentar »

Kom an då

Ni vet vissa perioder när man bara känner att nej livet, det spelar faktiskt ingen roll vad du än gör.
Du kan lägga ner med att ha åsikter, försöka stå upp för din egen rätt eller någon annans.

Gör bara det som behövs helt enkelt, sen så får du helt enkelt bara förlita dig på att saker förändras.

Men jag har väl ändå fortfarande de tankarna att visst skulle jag kunna vara så, men då är jag inte längre jag.
Så glöm det!
Livet blir inte bättre än vad du gör det till & absolut så har jag dåliga dagar, ibland väldigt många.
Men kan nog ändå med rak i ryggen säga att jag försöker vara glad & positiv i de flesta fall i alla fall utåt sätt.

Med det sagt. Sluta aldrig vara den du är för att det inte passar någon annan. Plötsligt så kommer bitarna falla på plats & då är det inte du som står där & har gett upp dig själv för att tillfredsställa andra. :heart: 

Följ Bloggen

Ingen kommentar »

Släpp din inre kraft fri – Intervju med Moha Frikraft


Foto: Bodil Mattsin
Ni som följer mig på Instagram har vetat om att denna intervjun skulle kommma :) Och äntligen!
Är så otroligt glad & stolt över att få intervjua Moha!
Jag har inte följt henne så länge men hennes attityd slog mig som en käftsmäll på bästa tänkbara sätt.
Sprid detta inlägg, sprid Mohas sidor, sprid allt, denna tjej förtjänar all uppmärksamhet hon bara kan få!
Skulle det finnas fler som hade liknande tankesätt skulle världen vara så mycket bättre! :heart:

Hej Moha, för det första vem är du?
Jag är en glad prick och mitt namn är Moha Frikraft, född 1989 i Köping.

Har du någon diagnos eller funktionsnedsättning?
Har en svår CP-skada som fastställd förlossningsskada, vilket gjorde att läkarna inte gav mig mycket hopp om ett liv.
De menade att jag aldrig skulle kunna gå, knappt ens sitta upp.

Jag har hela tiden försökt se det positiva i allt och vetskapen om att jag är unik har bara växt med åren.
Visst har det varit kämpigt i livet och jag har genomgått mycket smärta och sorg.
Jag har alltid haft en inre vetskap om att allting går, oavsett vad jag gör eller hur jag mår, så länge som jag gör det på mitt sätt.
Att det ibland tar längre tid hindrar inte mig utan jag får träna mitt tålamod.

På senare år har jag även fått diagnoserna ADHD och Autism (år 2014) – ser dessa som styrkor.
Jag är stolt över mina handikapp, det är ju liksom jag.
Dessa dolda handikapp syns inte på utsidan. Jag lever med Personlig Assistans dygnet runt.

Vad vill du ge för känsla till människor du möter?
Jag kan bara förmedla min känsla, inte avgöra vad och vilka känslor andra får utav mig.

Du är ju författare, berätta om dina böcker:
Första boken: Synlig fast osynlig – En dotters tankar om sina ”pappor”:

”Boken handlar om min uppväxt utan min biologiska pappa. Jag fick kontakt med i vuxen ålder och det visade sig att han var missbrukare. Jag berättar också om min ”andra pappa” som jag växte upp med, och hur han helt klippte av kontakten med mig när han och min mamma separerade. Något som påverkat mig starkt, då jag både saknade min ”plastpappa” och samtidigt förlorade en ”plastsyster” – hans dotter som jag också växte upp med. Boken är naket ärlig, känslosam, lättläst och starkt berörande. ”

Andra boken: Synlig fast osynlig – I svaghetens styrka
En bok om ADHD och Autism
– Vad sker bakom fasaden och hur ska jag förklara för omgivningen att jag ibland har kaos inombords?

”I boken ger jag förslag på hur man
kan agera för att undvika kaos, missförstånd och stress hos mig. För att istället uppnå struktur, balans och harmoni.
Jag delar frikostigt med mig av personliga erfarenheter rörande kommunikation, beteende och bemötande och ställer frågor
som öppnar upp för diskussion.
Boken är lättläst och ärligt skriven.
Den kan användas som undervisningsmaterial för elever,
assistenter och medmänniskor.”

Vart kan vi köpa dina böcker?
Ni kan beställa via mail: synligfastosynlig@gmail.com
Eller så håller ni utkik på min turnéplan, åker runt i Sverige på boksigneringsturné, signeringsdatum hittar ni här :)

Du är även modell, berätta mer om det! Är det något du aktivt gör?
Det jag vet är att jag alltid har älskat att vara framför kameran.
Jag har hört att människor tycker att jag är fotogenisk och när kameran kommer nära mig så tänds något i mig och jag njuter i tillvaron.
Jag tycker om att vara i centrum och hanterar mig själv på ett positivt sätt.
Jag har sökt vissa modelljobb men än så länge har ingen vågat nappa, vilket är synd för jag vill ha modelljobb – det är så roligt


Foto: ”Moha in balconette bra with red details” – Tomas ”Genusfotografen” Gunnarsson
Andra fotot: Bodil Mattsin
(klicka för att se i större format)
Vad får dig att må bra?
När jag får vara mig själv, framför kameran och när jag står på scen eller är ute på signeringsturné.

Vad får dig att må dåligt?
När och om jag blir missförstådd av min omgivning.

Vad gör dig arg?
Jag blir sällan arg, däremot kan jag känna att omgivningen upplever mig arg.
Jag har svårt att uttrycka mina korrekta känslor plus att jag känner av andras känslor, energier m.m.

Jag har jobbat med människor i flera år & även som personlig assistent, vad anser du är viktigt när man arbetar som det?
Först och främst så tycker jag att människor som väljer att jobba som det, enligt mig, bör:
 Älska människor och ha en vilja att förstå andra människor
 Kunna vara professionell utan att plocka bort sig själv helt
 Kunna se och förstå att det är en eller flera människor som dom jobbar för och med
 Lyhördhet och förståelse
 Vilja utveckla en kunskap om och för människan/människorna dom jobbar för och med
 Kunna hantera sig själva i mötet med andra människor

Du förmedlar en väldigt härlig känsla, bjuder på dig själv & är sannerligen en inspiratör, hur kommer det sig att du är just den Moha du är idag?
Jag har alltid haft ett leende på läpparna även om jag har haft ett tufft liv.
”Svaghetens Styrka Frikraft” är ett ordspråk som jag har kommit på och det jag speglar mitt liv väldigt bra.

Jag hade en kärleksfull uppväxt tills min mamma separerade från min ”platspappa”, som inte var min biologiska far, och mitt liv blev kaos.
Jag förlorade en trygghet och till följd så kom panikångest, självmordstankar m.m.

När jag var vuxen så kontaktade min biologiska pappa mig som visade sig ha en missbrukarpersonlighet.
Jag gick in i ett medberoende och slutade leva mitt liv.
Det är en liten del som har gjort mig till den jag är idag.

Tack vare övergivenhetskänslan både fysiskt och psykiskt (plus att jag tröståt o.s.v) Så är jag den starka individ jag är idag.
Jag har lärt mig acceptera det lilla av professionell hjälp. Alla svar har jag inom mig och idag lever jag igen med en kärlek till livet.

Hur kommer det sig att du började med Youtube & vad gör du i dina videos?
Dels för att jag vill öva mitt tal så att det blir tydligare eftersom jag har lättare talsvårigheter.
Plus att jag vill sprida min verklighet och försöka öka förståelsen till människors unikhet – Att visa att ingenting är omöjligt.
Jag vill sprida mig och vara en förebild och inspirationskälla till människor, genom att visa olika delar av mig, min vardag o.s.v.

Vad är det viktigaste för dig att nå ut med i sociala medier?
Ingenting egentligen, det är bara roligt att människor lyfter upp mig och tror på det jag gör.
Jag har inte gjort något mer än att vara mig själv – allt annat sker automatiskt. Jag är såklart överlycklig och evigt tacksam. Plus att jag är en liten linslus och älskar att synas.

Hur önskar du att människor tänkte på livet?
Jag kan varken önska eller välja åt andra människor. Vet bara att jag vill leva mitt liv med en positiv inställning och att när det uppstår svåra stunder så ska jag försöka att lära mig att acceptera, släppa och gå vidare.

Avslutningsvis, har du något du skulle vilja säga till mina läsare?
Lev och älska livet!

Är ni lika berörda som jag efter denna intervju? Jag blev minst sagt berörd av Mohas historia & hennes syn på livet, helt fantastisk.
Här hittar ni direkt till hennes olika sidor:
synligfastosynlig.se
Blogg
Instagram
Youtubekanal
Facebook-sida

Som sagt sprid gärna detta inlägg, eller välj att sprida Mohas sociala medier, hon förtjänar verkligen mer uppmärksamhet :heart:
Håll även utkik på synligfastosynlig.se för att jag har hört att det planeras spännande föreläsningar med Moha i höst :)

Följ Bloggen

1 kommentar »

Meningen med min semester…

 

Att åka utomlands själv, lämna hemmet & alla sysslor kan tyckas egoistiskt. Det är det till stor del också.
Det senaste året, ja strax över ett år nu har varit så prövande för mig. Både psykiskt & fysiskt.
Jag vet med mig själv hur min kropp reagerar när den börjar tappa fotfästet. Och dit jag var en gång vill jag aldrig igen.
Att ta en vecka obetald semester för att hitta rätt, det var exakt det jag var ute efter när jag bokade den här resan.
Att vara själv med mina tankar, funderingar, drömmar & mål.

 

För hemma så fungerar inte det riktigt. Jag lever inte det där perfekta Instagramlivet med tända ljus, kramar, goda middagar, städat, glammigt med invanda rutiner. Mitt liv hemma är kaos…
Jag är inte ute efter din sympati eller medömkan. Livet är inte alltid roligt. Men idag, till skillnad mot för flera år sedan, är jag glad över att leva.

Och det är enbart jag som kan ta beslut om mitt liv ska fortsätta i kaos eller inte.
Jag har bestämt mig för att våga, våga ta jobbiga beslut, våga släppa taget, våga förlåta & framförallt våga gå vidare.

I skrivande stund sitter jag vid poolen under ett parasoll i Avsallar, Turkiet. Folk går förbi, jag hejjar & fortsätter sedan kladda ner orden i mitt block.
Lugnet är kännbart & jag är så trött men på ett avslappnat sätt, inte utmattat.
Just i detta nu finns inget kaos, bara lugn!

Jag har ju inte hållit mig speciellt uppdaterad på Instagram under tiden jag är här. Men jag märker att jag fortfarande har ”tänket”, lite obehagligt ändå.
Igår kväll när jag åt middag så möttes jag av ett otroligt fint par. Hon i sin långklänning med hög slits, höga pumps & svallande blondt hår. Han i vit skjorta, jeansshorts & gelestylad frisyr.
”Tänk om jag kunde få vara henne”
För på Instagramytan ser ju allt så härligt ut. Men jag har ingen aning om vad som finns bakom den perfekta bilden.
Kanske hon, likväl som jag, känner mig iakttagen när jag äter. Kanske hon känner sig obekväm i den där klänningen jag tycker hon är så vacker i.
Kanske är dom allt annat än lyckliga tillsammans. Kanske, bara kanske är vi av samma skrot & korn….

Skrivet i Turkiet 31/5 2017

Följ Bloggen

Ingen kommentar »

4 år sedan

”Imorse kände jag nästan samma lugna känsla innan ångesten slog ner som en blixt från klar himmel.
Ringde rehabiliteringen & pratade med chefen, hon pushade & peppade mig att jag skulle komma ändå & jag tänkte genast i dom banorna.
”Jag ska fan fixa den här dagen också”.
Men nu, lite mer än en timme efter så mår jag idiotiskt jävla pissigt & vill helst lägga mig ner & försvinna från jordens yta”

Det här skrev jag i bloggen för cirka 4 år sedan. Idag jobbar jag, träffar vänner, tycker om att vara bland folk.
En sådan enorm skillnad på då & nu. Något man lätt glömmer bort när livet kommer emellan.

Följ Bloggen

2 kommentarer »

Let it rain on me

 

Känslan som håller mig kvar är svag men ändå så stark. En doft, ett leende eller ett internt skämt.
Att släppa taget om saker är bland de svåraste jag vet. Även om att släppa taget & gå vidare gör mig fri.

Jag saknar känslan av ett djupt andetag som fyller mina lungor & när man andas ut så släpper allt.
Ni vet, axlarna ramlar ner, huvudvärken släpper & man ser allt ur ett nytt perspektiv.

På tal om känslor. Kan det inte bara bli höst nu?
Jag orkar inte känna sommarhetsen, idag så öser regnet ner & det har ju inte direkt varit någon fin sommar. Då kan det ju lika gärna bli höst. Så jag får sitta i soffan, under en filt med en kopp te, kolla på serier & tända massor av ljus.

Bara några få dagar kvar på jobbet. Känns ganska vemodigt. Har sökt lite jobb, men att inte få plugga i höst känns lite ledsamt just nu. Det var min dröm att få plugga till medicinsk sekreterare.
Å andra sidan känns allt väldigt deppigt just nu.
Splittrad & ofokuserad. Skärpning.

Kanske blir bra med en veckas ledigt så jag kan komma i fas hemma. Starta min YouTube-kanal, satsa mer på bloggen, pyssla, fotografera, rita. Det är ju sånt jag mår så jäkla bra av.
Träna skulle också vara bra, men en sak i taget. Mina promenader till jobbet gör ändå skillnad emot att bara sitta i soffan & äta chips.

Den här jobbperioden har nog varit otroligt bra för mig. Jag har sett att jag klarar av att jobba heltid.
Jag är trött & ovan, men, ingen överdriven ångest eller extra migrän. Min stresshantering fungerar mycket bättre också, jobbmässigt. Väldigt skönt. Jag har mycket att kämpa med, men det är bara att traggla vidare.

Längtar efter helgen, har inte riktigt bestämt mig om jag ska ut till Tillberga eller stanna i stan. Vore skönt med en hel helg hemma & bara städa, rensa & fixa. Det inkluderar även en hel del Netflix också!
Vi får se hur jag gör. Har ni återgått till jobb den här veckan? Har ni haft en bra semester?

Vi hörs snart igen :heart:

(Tidsinställt inlägg)

Följ Bloggen

2 kommentarer »

Allvaret har börjat

Hej hörrni!

Jo som överskriften lyder, allvaret har börjat. Dags att komma in i rutiner & ha ett liv igen. Det blir nog bra till slut.
Allt löser sig. Just nu känns allt lite väl deppigt & det är aldrig kul, men efter regn kommer solsken.

Man glider isär, saknar vänner, känner en viss obalans & ovisshet.
Det kommer att komma en hel del tidsinställda inlägg nu då jag kommer vara på jobbet hela dagarna.

Första jobbdagen gick i alla fall bra, man är lite ringrostig, men kommer nog snabbt in i det igen.
Känner återigen hur mycket jag trivs med det här yrket, vilket är underbart.

Nu ska jag inte uppehålla dig längre.
Ha en underbar tisdag :heart:

(tidsinställt inlägg)

Följ Bloggen

Ingen kommentar »

Nudas Veritas

 

Mina följare på Instagram sköt i höjden för ca ett halvår sedan & även på bloggen så ser jag hur folk faktiskt hittar hit igen.
Får många frågor både på Instagram & på bloggen om vem jag är & hur har jag blivit den jag är idag.

Så förbered er på ett ganska långt & deppigt inlägg men med ett lyckligt slut.
Vi skippar första åren i skolan, dvs 1-9, dom var jobbiga & jag var rent utsagt ett mobboffer som försökte hålla huvudet över ytan. Bulimin var min hemliga vän för att passa in. Något jag fick hjälp med att ta mig ur.

När jag valde gymnasium ville jag bort från det gamla & börja på nytt. Valde ett gymnasium med media & entreprenörsinriktning, ända sedan barnsben har jag velat bli journalist. Skriva berättelser, dagböcker & manus var något jag jämt gjorde.
Jag kände ingen på min nya skola & jag fick verkligen börja om, det var fantastiskt. Jag var skoltrött & spenderade mer tid på Brogården (ett café i Västerås) kedjerökandes än vad jag faktiskt spenderade i skolan. Inget jag är speciellt stolt över idag. I mitten på gymnasiet då jag var en partygalen tonåring började mina panikångestattacker.
Först så förstod jag inte alls vad det var, fick behovsmedicin utskriven & fortsatte livet.

Tog studenten 2004 med betyg jag är stolt över. Jag kompenserade min frånvaro i skolan med riktigt bra inlämningsarbeten, det var min räddning.
Började jobba omgående efter studenten på ett äldreboende, där jag även sommarjobbat. Där hamnade jag tyvärr i facket mobboffer igen & jag hade ju ingen utbildning. Jobbade ett tag med att packa kött på Hilton, inget jobb att rekommendera. Men träffade en av mina nuvarande vänner där, Sandra. Och det är väl det jag tackar Hilton för. Att jag fick möta Sandra.

Arbetsbrist & uppsägning ledde till att jag blev arbetslös. Hamnade på ett ”program” via Arbetsförmedlingen som då hette Eductus. Det gav mig ingenting, vi fikade, typ. Det jag får tacka arbetslösheten för är väl att jag träffade Thomas.
Mina ångestattacker vid den här tidpunkten var riktigt illa, Thomas blev faktiskt en räddning. Vi satt på Mcdonald’s på nätterna & jag fick prata så att hans öron blödde. Han räddade mig från mitt dåvarande förhållande. Och nej, vi var inte kära vid den här tidpunkten.

Då mitt dåvarande förhållande tog slut så fick jag flytta hem till mina föräldrar igen. Flyttade hemifrån väldigt tidigt då mina föräldrar & jag inte alls kom överens. Och det var precis det som skulle hända när jag flyttade hem igen. Även om jag var 5år äldre så fungerade det inte att bo under samma tak. Tro mig jag älskar mina föräldrar över allt annat på denna jord, men vi är inte kompatibla att bo under samma tak.

Jag sökte till Högskolan för att läsa Psykologi & kom in. Äntligen skulle jag få flytta till eget. Jag fick tag i en etta, som jag älskade. Jag pluggade Psykologi på heltid & jobbade timmar på äldreboendet. För att ha råd att bo & leva. Panikattackerna kom oftare & nu tillkom även symtom på depression & utmattningssyndrom. Men jag körde på. Jobbade, pluggade & failade på alla tentor.
Efter att ha fått dispans från Högskolan att få köra en termin till så körde jag järnet. Sen tog det stopp & jag klev inte ur sängen.
Vid den här tidpunkten så var jag & Thomas ett par & han såg väl hur jag utvecklats negativt.

Han skickade mig till en privatläkare som sjukskrev mig med omedelbar verkan. På vilka grunder undrar ni? Ett 20tal.
Jag fick mediciner, biverkningar & under 4år så var jag i stort sätt en testkanin för FASS uppslagsverk för att hitta rätt medicinering.
När vi hittat ”rätt” var jag uppe i 32tabletter om dagen & jag utreddes för alla möjliga diagnoser. Tackar den kvinnan som tog hand om mig då, Eivor Thunström för hennes helt fantastiska bemötande. Hon skickade mig vidare till en psykiatriker som hjälpte mig vidare.

Vad hade då hänt under dessa 4år som sjukskriven. Jag tröståt, ville inte gå ut, den sociala fobin ar hemsk. +40kg & att ta sig ur sängen & hitta meningen med livet fanns inte på kartan. Vi spolar framåt.

För exakt snart 2 år sedan fick jag nog. Jag gick då på rehabilitering, Gamla Brandstation. Hade gått där ett tag & äntligen fått in rutinen att få faktiskt gå dit. Att till och med gå på möten osv. Jag la min privatläkare åt sidan efter mycket diskussioner om min medicinering med enhetschefen på rehabiliteringen. Jag vände mig till min familjeläkare & han hjälpte mig med nedtrappning av mina mediciner. Han påpekade att det skulle bli tufft & om det skulle bli för tufft så kunde jag läggas in. Men vet ni vad? Jag fixade det.
I samband med detta började jag även ta tag i kost & träning. Jag gjorde en helomvändning. Vart min ork kom ifrån har jag ingen aning om.
Blev Onlinemedlem i Viktväktarna & gick ner 25kg.

Vart är jag idag?
Min ångest kommer ibland, men har lärt mig att hantera den. Depperioder har jag fortfarande, men det har alla, bara olika mycket.
Jag jobbar som receptionist & älskar det jobbet. Att träffa så olika människor är något som passar mig perfekt.
Kämpar med att hitta balansen i livet, något som är svårt, men en sak i taget. Jag äter en tablett om dagen, något jag antagligen får göra resten av mitt liv. Men det gör mig inget.

För att avsluta det hela så har jag ett par personer jag vill tacka extra mycket. Förutom min familj, som är en självklarhet så kommer här en radda med namn. Eivor Thunström, som gav mig möjligheten att utredas & som skickade remissen till en psykiatriker. Kjell Lampinen, som gav mig verktyg att hantera mina känslor. Ulla Pernell, som trodde på mig trots mina ynkliga ursäkter & gav mig det jävlarannamma som jag behövde.
Mina triotrillingar som gav mig luft & kärlek. Mina vänner som stått där i vått & torrt & trott på mig.
Alla ni som följer mig på sociala medier, att få dela tankar & funderingar med er!

Jag är inte klar med min resa, men jag är på väg! Tack för att just du orkat läsa det här inlägget.
Glöm aldrig att aldrig sluta kämpa :heart:

Följ Bloggen

4 kommentarer »