ssnadra.se » Ångest

Archive for Ångest

Family Living – The true story

 

Jag är ett kontrollfreak, ett riktigt kontrollfreak. Men när livet händer & jag är trött så blir det kaos.

Ena dagen är jag otroligt peppad & börjar rensa. Inte på ett ställe i lägenheten, utan alla ställen samtidigt! Det är jag i ett nötskal.

Och nej, jag vet att jag inte mår bra när jag är ostrukturerad. Jag vill ha ordning & reda. Gärna sortera saker i bokstavsordning. Jag går igång på nya rengöringsmedel eller en ny sorts disksvamp. Jag är Monica i serien Vänner!

De som känner mig väl vet hur jag är funtad men ni som inte gör det, låt mig ge er en inblick. Post-it lappar, listor, almanackor ger mig rysningar, av välbehag! Att få bocka av saker som jag gjort hallelulja! Jag vet inte hur många appar på telefonen jag har som ska hjälpa mig till ett organiserat liv.

Men när det ser ut som det gör nu här hemma kan jag verkligen inte slappna av. En av anledningarna till att jag ligger i soffan & kollar på OITNB vid den här tiden på dygnet när jag egentligen borde sova då jag har en tidig tid hos barnmorskan i morgon.

Jag skulle vilja leva i livet som finns på Facebook, Instagram & bloggar. Där allt är så kliniskt rent, fräscha snittblommor i varje hörn, tända ljus, doft av nystädat, tre rätters middagar, kärlek, lycka, hembakat bröd, ett glas rödvin i solen på en fint inredd altan & glöm för i helvete inte boken som jag i lugn & ro läser medans jag sippar på mitt rödtjut!

Stressen om det perfekta livet, perfekta hemmet, perfekta förhållanden & allt det där. Om jag tänker ett steg längre så vill jag inte att allt ska vara perfekt, jag behöver lite storm då & då för att känna att jag lever.

Men ett tips till er i natten är den här gruppen på Facebook Family Living – the true story. Så otroligt underbar grupp som får mig att le & faktiskt slappna av. Allt är inte perfekt, folk är lyckliga ändå!

Så, godnatt från mig till dig som kanske också ligger sömnlös i natt över saker du borde göra. Det är en dag i morgon också!

P.s Jag har införskaffat en ångtvätt! Mer om den i ett annat inlägg, när jag testat den i hela lägenheten ;)

Följ Bloggen

2 kommentarer »

You’re gone & I have to stay high all the time



Nej jag vet inte varför jag skriver ett inlägg mitt i natten. Jo. För jag kan inte sova & alla dessa tankar som krånglar till det & bygger upp stress, panik & ångest.

Sängskräcken. Jag vill inte gå & lägga mig, trots att jag testat sömntabletter igen så somnar jag inte. Mina axlar & rygg värker. Till och med mina vader börjar protestera. Varje natt längtar jag tills det ska bli morgon & ”lagligt” att vara vaken.

Men jag måste höra när alarmet går av om några timmar, jag måste till jobbet.
Jag trodde den mesta ångesten lugnat ner sig men inte fan blir man frisk av att inte sova. Jag är så trött att jag tycker saker fladdra förbi.

Tvättberg, diskberg, damm, smuts, tjat, gnat, inlämningsuppgifter, tentor, cafejobb, tandläkartid, läkartid, tid för biopsi, listor, söka nya kurser, utförsäkring & ingen som helst tid lägger jag på dom som betyder mest, mina vänner, förlåt! :heart:

Följ Bloggen

Ingen kommentar »

En dålig början på ett bra slut

Året 2013 har varit väldigt innehållsrikt, på ett bra sätt. Det negativa har väl varit att mitt immunförsvar varit på botten. Har förlorat så många timmar på rehab & på praktiken.
Jag ska ordna en tid hos läkaren så får dom köra virusprogrammet på mig & se vad som är snett.

Strax över -18kg på vågen & Viktväktarna tänker jag inte ge upp. Det är bara att fortsätta köra, hålla sig frisk nog till träning också.

Jag har mått så otroligt dåligt sedan nyårsdagen, så början på 2014 var allt annat än bra. Vänt på dygnet, orkeslös, illamående, ångest från helvetet & deppighet till 1000.

Men det är väl så, äter så lite mediciner nu jämfört med ett år sedan & det tar ett tag för kroppen att vänja sig av med skiten.

Lägenheten har varit i en salig röra & eftersom vår tvättmaskin gått sönder så fick vi riva ut den med sladdar & slangar som satt bakom badkaret. Jag undrar hur vi egentligen fick dit dom där från början. Åter till tvättmaskinen, det var inte drivremmen som är av utan det är något annat jox & det verkar lika dyrt att reparera den som att köpa en ny. Så vi får helt enkelt se hur den saken löser sig. Just nu har vi ett antal blå Ikeakassar med smutstvätt + en full tvättkorg.

Men det löser sig, allt löser sig. Får se om jag kan hitta en tvättid på torsdag så jag kan få undan lite i alla fall.

Det var segt att ta sig upp i morse, och bara tanken att komma tillbaka i rutinerna igen gör mig glad men smått förskräckt. Hur ska jag kunna klara av att rycka upp mig efter den senaste veckan?

Har inte sett en enda mening med någonting, famlat efter guldkanter men inte funnit några.
Det kändes ändå bra med promenaden hit till rehab idag, musik i öronen & bara lunka på.
Att få lite kaffe hos Kela kändes också bra. Jag har isolerat mig för mycket nu när jag mått riktigt dåligt, inte ens varit hos mamma & pappa. Känner mig nästan lite folkskygg nu när jag är tillbaka här. Men det tar väl inte lång tid förrän man är tillbaka i gamla banor igen. Hoppas jag.

Så tack 2013, du gav mig mycket! Nu hoppas jag 2014 blir minst lika bra & att den senaste veckan bara var ett litet farthinder som jag snart tar mig över.

Följ Bloggen

Ingen kommentar »

Lugnet

Jag somnade strax efter 3 inatt & vaknade innan 6. Men vid 8 la jag mig igen, för då var ångesten hög & min kropp ville inte vara med längre.
Ställde in träffen med Martina, det kändes dumt men samtidigt så rätt, jag får gaska upp mig till på måndag istället.

När jag vaknade vid 10 så ringde jag mamma & pappa, bad dom komma över på en snabb kopp kaffe. Ibland kan det vara skönt med sällskap trots ångesten. Ni vet kravlöst sällskap, där jag inte behöver le. Och det gjorde verkligen mycket att dom kom förbi.
Dom testade vår nya soffa, som jag är så glad över. Vi kollade på lite kort, åt pepparkakor & drack kaffe.

Ikväll ska jag simma med Kela, det känns bra, jag längtar efter att få vara i vatten & avsluta med bastu. Träningsvärken från gymmet i tisdags känns rejält, att hålla armarna över huvudet är ingen möjlighet.

Just nu drömmer jag om ett rent hem, en tom tvättkorg, mindre ångest & mysiga höstkvällar.
Det är bara det att kroppen vill inte det jag vill & det är så frustrerande.

Jag ska klara morgondagen, det går inte att ge upp! Jag är på väg, på väg någonstans!

Följ Bloggen

Ingen kommentar »

The bittersweet darkness

Jag hade allt liksom på min sida, inga motgångar direkt utan jag trivdes med att träna, vara på rehab & ändå orka träffa mina vänner.
Sen kom det där med diskbråcket som en blixt från klar himmel, men jag kämpade på, med gripklo & hela paketet.

Men just nu är min värld upp & ner. Det är kaos i huvudet, det är kaos i hemmet & allt jag orkar är att sitta & stirra in i väggen.
Jag visste att det skulle vara tufft att trappa ner på medicinen, och i min svagaste stunder försöker jag övertyga mig själv om att det här är värt det i slutändan.

Just nu ligger all fokus på fredag, att jag ska klara av & orka min första praktikdag, När jag slutar på fredag kan jag förhoppningsvis få pusta ut & känna, fan va bra jag är. Trots att jag mår så pass dåligt just nu.

Men jag tog mig iväg till gymmet igår trots en hemsk migrän på förmiddagen. Jag har inte varit på gym på flera år. Men nästa vecka kör jag & Pillan igen!

Det är något bitterljuvt med mörkret jag befinner mig i just nu, jag kan gömma mig, det gäller bara att inte gömma sig för evigt!

Följ Bloggen

Ingen kommentar »

Hade nästan glömt

Jag har ju ångestdagar från & till & depressionen gör sig påmind ständigt. Men den senaste tiden har jag sluppit de mest ihärdiga känslorna, jag hade ärligt talat nästan glömt bort hur den riktigt kraftiga ångesten kändes. Jag har känt mig ganska lätt om hjärtat. Till och med jag & Kela har pratat om att jag visst haft mina dippar men inte ordentliga sådana på länge.

Men nu är jag där, skulle bara kunna ligga & stirra upp i taket 24 timmar om dygnet. Eller sova mig igenom nätter & dagar.
Och eftersom jag känt mig så ”fri” så länge så kommer det som en käftsmäll.
Jag tror verkligen inte det har något med att jag trappat ner mina mediciner att göra, för då skulle det här ha kommit tidigare.

Det kommer ju alltid med hösten, men i år ville jag slippa det, få lalla på som jag gjort, ha några dippar hit & dit men slippa den här meningslösa känslan, känslan att jag faktiskt inte gör någon nytta med att finnas till.

Jag didviderade med mig själv om jag skulle skriva det här inlägget, men beslöt mig för att fortsätta vara lika öppen som jag varit sedan jag startade att blogga för över 6 år sedan. För börjar jag ljuga här, så ljuger jag för mig själv.

Men, det gäller att inte älta. Jag blir firad av Thomas på lördag kväll, får träffa Malin på söndag & i oktober väntar både en Stockholmshelg & utgång med Fru Balk. Jag låter mig må så här just nu, men någonstans inom mig finns det ett jävlaranamma som jag måste plocka fram så jag kan sparka mig själv i arslet. Annars jävlar!

Följ Bloggen

Ingen kommentar »

Det farliga med semester…

…är inte att jag går upp i vikt & trappar ner på promenader. Det är att jag ”går in i mig själv”.
Har så otroligt mycket tankar & funderingar som bara snurrar runt i huvudet.

Ena stunden känner jag mig glad, andra ledsen. Ibland frustrerad & ofta arg.
Något måste hända i höst, saker & ting måste ske.

Känner verkligen igen mig i det som Molkan skrev idag: ” Trött på allt. Det är ensamt oavsett man är i toppen eller botten.
Jag känner mig ganska ensam & ganska tom, men ändå så full på tankar & oro.

Jag vill rensa mitt liv & börja på nytt när semestern är över. Nystart! Jag älskar ordet nystart!

Följ Bloggen

2 kommentarer »

Glädjen i minnen

Sen jag blev sjuk har jag endast minnena egentligen kvar av mitt dåvarande liv.
Att prata om minnen gör mig glad & oftast väldigt lättad eftersom jag då vet att det finns stor chans att jag kan hitta tillbaka till mitt friska jag igen.

Jag ska inte ljuga, jag har redan kommit en bra bit på vägen även om det finns hinder & dippar lite överallt. Men ”It’s always darkest before the dawn”, efter regn kommer solsken och så vidare.

Jag har nämnt det förut, men kan inte sluta att påpeka det. Även om jag hatar, är bitter & mår otroligt dåligt över hur jag ser ut. Över hur mycket jag gått upp i vikt, så har alla kilon stärkt mig.
Även om jag känner mig väldigt folkskygg ibland så har jag även skapat en inre ”ni får tycka vad ni vill-attityd”.
Det kan handla om små saker för andra men otroligt stora saker för mig. Till exempel att jag numera vågar (ganska ofta) visa mig i t-shirt alternativt linnen.
Att jag dessutom vågade ha shorts på mig under min & mammas semester är makalöst.

Det som dock oroar mig mest är hur folk som jag känt i ”mitt tidigare liv” ser på mig. Nu menar jag inte de jag umgås med idag, för i det sällskapet känner jag mig oftast trygg. Jag menar snarare de som man stöter på på stan, eller de som man ska ta en ”casual” fika med efter 2 års tid utan att ha träffats.

Ser dom på mig med avsmak? Syns det på utsidan att jag känner mig totalt misslyckad?

Jag försöker spela på den glada & spralliga Sandra större delen av tiden jag är bland folk. Men det är när jag är med dom jag känner mig som tryggast med som jag vågar vara mitt rätta jag. Våga visa mig sårbar & kan skratta av ren lycka.

Efter förra veckans dipp fick jag en vändning i torsdags kväll, det var som att all energi helt plötsligt fanns inom mig. Jag skrattade på riktigt & kände att det nog finns lycka framför mig i framtiden.

Jag kan om jag vill, vill jag? Oh yes indeed.
Det handlar väl mest om att inte slösa energi på sådant som jag inte kan göra någonting åt.
Men det är ju där de mesta av mitt grubbel finns.

De sömnlösa nätter jag har handlar oftast inte om mig utan mina tankar på hur andra mår & hur andra har det. Den värsta känslan är inte att ha ångest, den värsta känslan är när någon jag älskar mår dåligt.

Jag kanske är en sån som säger högt till folk att jag älskar dom, saknar dom eller tänker på dom. Men det gör jag för att jag verkligen gör det. Inte för att få någon bekräftelse tillbaka.

Idag fick jag träffa Maria på rehab, efter 2 veckor utan henne. Och som jag har saknat henne. Det finns vissa människor man klickar med & hon är en av dom. Även fast vi inte hör till samma ”ålders-box” så känns det som att vi förstår varandra.

Det jag vill säga med det här inlägget är väl egentligen att jag är stark, på ett sätt. Att ni som får höra mig säga saker ska veta att jag verkligen menar dom & att lyckan finns där någonstans, för alla, inklusive mig!

Följ Bloggen

1 kommentar »

Det här med besvikelse…

När man öppnar ögonen på måndagsmorgonen & tänker att det här ska bli en fantastisk dag, vågen visar plus & mungiporna börjar hänga lite, men man ger inte upp hoppet utan man hoppar in i duschen & försöker sätta fart med dagen.

När man väl står i duschen & hinner andas djupt 3 gånger för att försöka slå ifrån ångesten i kroppen. Det är ingen fara, du kan andas bort det här intalar jag mig själv. Sen hugger det till i bröstet & ångesten biter sig fast & jag är tvungen att sätta mig ner i badkaret.

Jag sitter där länge. Så länge att jag till slut inser att tiden börjar bli knapp. Jag ska ju snart iväg. Ur duschen, i med 2 tabletter & jag fortsätter. Föna håret, försöka smeta på mig någon form av ett ansikte, fan jag glömde deodoranten.

När jag väl står där framför spegeln, påklädd & färdig & tar en titt på mig själv. Då är det något som liksom slocknar inom mig. Har jag trott under hela den här tiden av fönande & fixande att jag skulle se mig själv som accepterbar?

Det har jag ju inte gjort en enda gång på de senaste 5 åren. Men eftersom jag inte gett upp hoppet helt så är jag inte helt ute ur spelet än. Det verkar finnas någon kämparglöd kvar inom mig.
Men den här kämparglöden kan jag inte tänka på där framför spegeln, utan den är något jag reflekterar över efter flera dagar.

Varje söndagskväll när jag egentligen skulle ha somnat för längesedan så funderar jag över måndagen. Det ska bli en fantastisk måndag, en härlig vecka & jag ska bara osa av positiv energi & ångesten ska vara som bortblåst.
Jag har till och med börjat skriva det lite överallt bara för att folk ska se det, för har folk sett det så kan jag ju inte strunta i just det tänket.

Men vid 12.30 på måndagen & jag anser mig besegrad vill jag inget hellre än att gråta. Få gråta bort ångesten. Vid vissa tillfällen kommer jag ihåg känslan av att bota ångesten med att skada mig själv. Jag kan till och med njuta av bara tanken.
Tack & lov så stannar jag numera bara vid tanken & går inte steget längre.

Det går nog inte att beskriva besvikelsen som rinner över mig, praktiskt taget hela tiden. Jag känner inte att jag gör något rätt, alls. Det handlar inte om att jag tycker synd om mig själv, det handlar om att jag hatar att må så här, jag hatar att skuldbelägga mig själv hela tiden för att göra det leder ju till ännu mer ångest.

Allt är som en enda ond cirkel & det är bara jag som kan förändra det. Bara jag.

Förra veckan var kaos, helt jävla kaos. BED-anfall, migrän, ångest & en driva av besvikelse.
Den här veckan ska bli bättre. Den ska det.
Titta nu skrev jag det till och med, så att just du kan se det.

Följ Bloggen

2 kommentarer »

Det här med ofrivillig frånvaro…

Idag är första dagen jag är på rehab, på 3 veckor. Det känns skönt att vara tillbaka men ändå lite ångestfyllt med tanke på frånvaron.

Varför får man egentligen ångest & skuldkänslor över sånt man inte kan göra något åt.
Anledningen till att jag har varit borta är magsjuka, migrän & ångest.
Då snackar vi inte om lite ont i magen, lite svag huvudvärk eller lite oro.

Pröva konstanta toalettbesök, migrän i 2 dygn & att knappt kunna gå ut med soporna.
Men det är väl så, man har en plikt, man har ett ställe där man bör vara. Men man kan inte närvara.

Jag behöver slå bort det faktum att jag inte gör något fel när jag ”sjukanmäler” mig, om fallet är att jag verkligen inte kan gå dit.

Jag känner alltför många som får dåligt samvete av att vara hemma från jobbet. Även om just dessa personer nästan aldrig är hemma.

Är det rädslan för att inte bli trodd, rädslan över att sätta medarbetare i skiten eller handlar det helt enkelt om vårt låga självförtroende?

Hur känner ni när ni måste ”sjukanmäla” er?

Följ Bloggen

3 kommentarer »