ssnadra.se » Den känslan

Archive for Den känslan

Nudas Veritas

 

Mina följare på Instagram sköt i höjden för ca ett halvår sedan & även på bloggen så ser jag hur folk faktiskt hittar hit igen.
Får många frågor både på Instagram & på bloggen om vem jag är & hur har jag blivit den jag är idag.

Så förbered er på ett ganska långt & deppigt inlägg men med ett lyckligt slut.
Vi skippar första åren i skolan, dvs 1-9, dom var jobbiga & jag var rent utsagt ett mobboffer som försökte hålla huvudet över ytan. Bulimin var min hemliga vän för att passa in. Något jag fick hjälp med att ta mig ur.

När jag valde gymnasium ville jag bort från det gamla & börja på nytt. Valde ett gymnasium med media & entreprenörsinriktning, ända sedan barnsben har jag velat bli journalist. Skriva berättelser, dagböcker & manus var något jag jämt gjorde.
Jag kände ingen på min nya skola & jag fick verkligen börja om, det var fantastiskt. Jag var skoltrött & spenderade mer tid på Brogården (ett café i Västerås) kedjerökandes än vad jag faktiskt spenderade i skolan. Inget jag är speciellt stolt över idag. I mitten på gymnasiet då jag var en partygalen tonåring började mina panikångestattacker.
Först så förstod jag inte alls vad det var, fick behovsmedicin utskriven & fortsatte livet.

Tog studenten 2004 med betyg jag är stolt över. Jag kompenserade min frånvaro i skolan med riktigt bra inlämningsarbeten, det var min räddning.
Började jobba omgående efter studenten på ett äldreboende, där jag även sommarjobbat. Där hamnade jag tyvärr i facket mobboffer igen & jag hade ju ingen utbildning. Jobbade ett tag med att packa kött på Hilton, inget jobb att rekommendera. Men träffade en av mina nuvarande vänner där, Sandra. Och det är väl det jag tackar Hilton för. Att jag fick möta Sandra.

Arbetsbrist & uppsägning ledde till att jag blev arbetslös. Hamnade på ett ”program” via Arbetsförmedlingen som då hette Eductus. Det gav mig ingenting, vi fikade, typ. Det jag får tacka arbetslösheten för är väl att jag träffade Thomas.
Mina ångestattacker vid den här tidpunkten var riktigt illa, Thomas blev faktiskt en räddning. Vi satt på Mcdonald’s på nätterna & jag fick prata så att hans öron blödde. Han räddade mig från mitt dåvarande förhållande. Och nej, vi var inte kära vid den här tidpunkten.

Då mitt dåvarande förhållande tog slut så fick jag flytta hem till mina föräldrar igen. Flyttade hemifrån väldigt tidigt då mina föräldrar & jag inte alls kom överens. Och det var precis det som skulle hända när jag flyttade hem igen. Även om jag var 5år äldre så fungerade det inte att bo under samma tak. Tro mig jag älskar mina föräldrar över allt annat på denna jord, men vi är inte kompatibla att bo under samma tak.

Jag sökte till Högskolan för att läsa Psykologi & kom in. Äntligen skulle jag få flytta till eget. Jag fick tag i en etta, som jag älskade. Jag pluggade Psykologi på heltid & jobbade timmar på äldreboendet. För att ha råd att bo & leva. Panikattackerna kom oftare & nu tillkom även symtom på depression & utmattningssyndrom. Men jag körde på. Jobbade, pluggade & failade på alla tentor.
Efter att ha fått dispans från Högskolan att få köra en termin till så körde jag järnet. Sen tog det stopp & jag klev inte ur sängen.
Vid den här tidpunkten så var jag & Thomas ett par & han såg väl hur jag utvecklats negativt.

Han skickade mig till en privatläkare som sjukskrev mig med omedelbar verkan. På vilka grunder undrar ni? Ett 20tal.
Jag fick mediciner, biverkningar & under 4år så var jag i stort sätt en testkanin för FASS uppslagsverk för att hitta rätt medicinering.
När vi hittat ”rätt” var jag uppe i 32tabletter om dagen & jag utreddes för alla möjliga diagnoser. Tackar den kvinnan som tog hand om mig då, Eivor Thunström för hennes helt fantastiska bemötande. Hon skickade mig vidare till en psykiatriker som hjälpte mig vidare.

Vad hade då hänt under dessa 4år som sjukskriven. Jag tröståt, ville inte gå ut, den sociala fobin ar hemsk. +40kg & att ta sig ur sängen & hitta meningen med livet fanns inte på kartan. Vi spolar framåt.

För exakt snart 2 år sedan fick jag nog. Jag gick då på rehabilitering, Gamla Brandstation. Hade gått där ett tag & äntligen fått in rutinen att få faktiskt gå dit. Att till och med gå på möten osv. Jag la min privatläkare åt sidan efter mycket diskussioner om min medicinering med enhetschefen på rehabiliteringen. Jag vände mig till min familjeläkare & han hjälpte mig med nedtrappning av mina mediciner. Han påpekade att det skulle bli tufft & om det skulle bli för tufft så kunde jag läggas in. Men vet ni vad? Jag fixade det.
I samband med detta började jag även ta tag i kost & träning. Jag gjorde en helomvändning. Vart min ork kom ifrån har jag ingen aning om.
Blev Onlinemedlem i Viktväktarna & gick ner 25kg.

Vart är jag idag?
Min ångest kommer ibland, men har lärt mig att hantera den. Depperioder har jag fortfarande, men det har alla, bara olika mycket.
Jag jobbar som receptionist & älskar det jobbet. Att träffa så olika människor är något som passar mig perfekt.
Kämpar med att hitta balansen i livet, något som är svårt, men en sak i taget. Jag äter en tablett om dagen, något jag antagligen får göra resten av mitt liv. Men det gör mig inget.

För att avsluta det hela så har jag ett par personer jag vill tacka extra mycket. Förutom min familj, som är en självklarhet så kommer här en radda med namn. Eivor Thunström, som gav mig möjligheten att utredas & som skickade remissen till en psykiatriker. Kjell Lampinen, som gav mig verktyg att hantera mina känslor. Ulla Pernell, som trodde på mig trots mina ynkliga ursäkter & gav mig det jävlarannamma som jag behövde.
Mina triotrillingar som gav mig luft & kärlek. Mina vänner som stått där i vått & torrt & trott på mig.
Alla ni som följer mig på sociala medier, att få dela tankar & funderingar med er!

Jag är inte klar med min resa, men jag är på väg! Tack för att just du orkat läsa det här inlägget.
Glöm aldrig att aldrig sluta kämpa :heart:

Följ Bloggen

4 kommentarer »

Inre lugnet!

Torsdag idag, solen skiner lite halvt. Perfekt dag för att fortsätta vårstädningen.
Få ordning på kaoset i livet känns prioriterat nu efter antagningsproven är över & jag har hunnit slappna av.

Betalade avgiften för mitt körkortstillstånd idag, så skönt. Nu är det bara att vänta på Handledarutbildningen :) Sen får ni se upp på vägarna. Jag har inte haft motivationen till körkort alls & nu när det är här så känner jag att det är en väldigt bra investering. Plugga teori på en gräsmatta i sommar är inte helt fel.

Är ganska irriterad på mina glasögon för tillfället, inte glasögonen i sig, utan bytandet mellan vanliga & solglasögon. Men jag kanske vänjer mig. Igår var det ett år sedan jag skaffade mina glasögon & visst har jag vant mig fort men de är ändå någon form av irritationsmoment.

Tatueringen har läkt fint :) Det är grekiska ordet κρίση men i svenska alfabetet (dvs en version av det latinska) så blir det krisis. Kris på grekiska betyder utveckling & det är det min tatuering står för.

Jobbat måndag, tisdag, bra dagar på jobbet. Lagom mycket att göra. Igår så åkte jag till mamma & pappa efter lunch. Bara vovven var hemma & jag satte mig i solen en stund. Just där & då fann jag det inre lugnet. Idag är jag inte lika lugn men ändå vid gott mod.

Istället för att känna som i fredags då framtiden kändes ganska mörk så känns den ganska ljus istället. Jag vet inte, jag får whiplashskador av mina humörsvängningar ;) Men hellre den här känslan än den andra.

Måste tipsa om att Malin lagt upp en rad nya inlägg på hennes blogg (länk), så fina tårtor & hon tar beställningar i mån av tid! :)
Så fina tårtor, åh!

Nu ska jag äta upp min sena lunch & fortsätta här hemma! Ha en underbar dag :heart:

Följ Bloggen

1 kommentar »

Det farliga med semester…

…är inte att jag går upp i vikt & trappar ner på promenader. Det är att jag ”går in i mig själv”.
Har så otroligt mycket tankar & funderingar som bara snurrar runt i huvudet.

Ena stunden känner jag mig glad, andra ledsen. Ibland frustrerad & ofta arg.
Något måste hända i höst, saker & ting måste ske.

Känner verkligen igen mig i det som Molkan skrev idag: ” Trött på allt. Det är ensamt oavsett man är i toppen eller botten.
Jag känner mig ganska ensam & ganska tom, men ändå så full på tankar & oro.

Jag vill rensa mitt liv & börja på nytt när semestern är över. Nystart! Jag älskar ordet nystart!

Följ Bloggen

2 kommentarer »

Glädjen i minnen

Sen jag blev sjuk har jag endast minnena egentligen kvar av mitt dåvarande liv.
Att prata om minnen gör mig glad & oftast väldigt lättad eftersom jag då vet att det finns stor chans att jag kan hitta tillbaka till mitt friska jag igen.

Jag ska inte ljuga, jag har redan kommit en bra bit på vägen även om det finns hinder & dippar lite överallt. Men ”It’s always darkest before the dawn”, efter regn kommer solsken och så vidare.

Jag har nämnt det förut, men kan inte sluta att påpeka det. Även om jag hatar, är bitter & mår otroligt dåligt över hur jag ser ut. Över hur mycket jag gått upp i vikt, så har alla kilon stärkt mig.
Även om jag känner mig väldigt folkskygg ibland så har jag även skapat en inre ”ni får tycka vad ni vill-attityd”.
Det kan handla om små saker för andra men otroligt stora saker för mig. Till exempel att jag numera vågar (ganska ofta) visa mig i t-shirt alternativt linnen.
Att jag dessutom vågade ha shorts på mig under min & mammas semester är makalöst.

Det som dock oroar mig mest är hur folk som jag känt i ”mitt tidigare liv” ser på mig. Nu menar jag inte de jag umgås med idag, för i det sällskapet känner jag mig oftast trygg. Jag menar snarare de som man stöter på på stan, eller de som man ska ta en ”casual” fika med efter 2 års tid utan att ha träffats.

Ser dom på mig med avsmak? Syns det på utsidan att jag känner mig totalt misslyckad?

Jag försöker spela på den glada & spralliga Sandra större delen av tiden jag är bland folk. Men det är när jag är med dom jag känner mig som tryggast med som jag vågar vara mitt rätta jag. Våga visa mig sårbar & kan skratta av ren lycka.

Efter förra veckans dipp fick jag en vändning i torsdags kväll, det var som att all energi helt plötsligt fanns inom mig. Jag skrattade på riktigt & kände att det nog finns lycka framför mig i framtiden.

Jag kan om jag vill, vill jag? Oh yes indeed.
Det handlar väl mest om att inte slösa energi på sådant som jag inte kan göra någonting åt.
Men det är ju där de mesta av mitt grubbel finns.

De sömnlösa nätter jag har handlar oftast inte om mig utan mina tankar på hur andra mår & hur andra har det. Den värsta känslan är inte att ha ångest, den värsta känslan är när någon jag älskar mår dåligt.

Jag kanske är en sån som säger högt till folk att jag älskar dom, saknar dom eller tänker på dom. Men det gör jag för att jag verkligen gör det. Inte för att få någon bekräftelse tillbaka.

Idag fick jag träffa Maria på rehab, efter 2 veckor utan henne. Och som jag har saknat henne. Det finns vissa människor man klickar med & hon är en av dom. Även fast vi inte hör till samma ”ålders-box” så känns det som att vi förstår varandra.

Det jag vill säga med det här inlägget är väl egentligen att jag är stark, på ett sätt. Att ni som får höra mig säga saker ska veta att jag verkligen menar dom & att lyckan finns där någonstans, för alla, inklusive mig!

Följ Bloggen

1 kommentar »

Lycka!

Att hitta en fin sommarklänning i sin storlek, den känslan! :heart:

Följ Bloggen

3 kommentarer »