Det här med ofrivillig frånvaro…

Idag är första dagen jag är på rehab, på 3 veckor. Det känns skönt att vara tillbaka men ändå lite ångestfyllt med tanke på frånvaron.

Varför får man egentligen ångest & skuldkänslor över sånt man inte kan göra något åt.
Anledningen till att jag har varit borta är magsjuka, migrän & ångest.
Då snackar vi inte om lite ont i magen, lite svag huvudvärk eller lite oro.

Pröva konstanta toalettbesök, migrän i 2 dygn & att knappt kunna gå ut med soporna.
Men det är väl så, man har en plikt, man har ett ställe där man bör vara. Men man kan inte närvara.

Jag behöver slå bort det faktum att jag inte gör något fel när jag ”sjukanmäler” mig, om fallet är att jag verkligen inte kan gå dit.

Jag känner alltför många som får dåligt samvete av att vara hemma från jobbet. Även om just dessa personer nästan aldrig är hemma.

Är det rädslan för att inte bli trodd, rädslan över att sätta medarbetare i skiten eller handlar det helt enkelt om vårt låga självförtroende?

Hur känner ni när ni måste ”sjukanmäla” er?


Följ Bloggen

  Gilla inlägget

Det här med att jobba inom äldreomsorgen…

Jag började som vårdbiträde sommaren 2004 efter några år som sommarvikarie. Det var också ett slags vikariat fast på timme.

Stormtrivdes att jobba med dessa snälla (ibland inte) & underbara åldringar,
Att få hjälpa till & sätta lite guldkant på deras vardag.

Det jag däremot inte tyckte om var först & främst att det var så mycket skitsnack bakom ryggen på varandra i personalen. Jag mådde verkligen dåligt av att höra allt skitsnack & att även vara medveten om att ”när jag lämnar rummet” är det mig det kommer snackas om.

Det andra jag inte tyckte om. Man hade inte tid för det äldre. Jag ville så gärna hålla dom ensamma sällskap över en kopp kaffe, låta den som frös få duscha extra länge & vara deras trygghet & inte ett stressmoment i deras vardag.
Men, det finns det inte tid & personal till. Rättare sagt, det finns inte pengar till det.

Jag vill vara en sådan människa som behandlar de äldre med respekt & jag vill att dom ska respektera mig. Men hur kan dom göra det när jag springer in, ger ett glatt leende & börjar en konversation, slänger fram frukost, får ett larm, säger hej då & springer vidare.
Jag kunde inte riktigt släppa den som satt där, åt sin frukost själv & antagligen undrade varför jag inte kunde ge lite mer av min tid.

Jag saknar att jobba inom äldreomsorgen, ganska ofta faktiskt!


Följ Bloggen

  Gilla inlägget

Det här med rehabiliteringen…

Jag är verkligen lyckligt lottad som fått börja på rehabiliteringen. Just den här rehabiliteringen. Å andra sidan finns det inte så många ställen i Västerås.

Psykiatrin över hela Sverige verkar vara i blåsväder just nu. Tidningar & tv granskar & granskar. Men, det är ju så att alla kommuner måste hålla sig inom en budget & budget & människa går inte ihop.

I budgeten ingår inga känslor & krämpor. Den är inte mänsklig.
Långa väntetider, utarbetade psykologer, fulla psykiatriska akutmottagningar, där man dessutom skulle behöva en remiss för att komma in.
Det håller inte.

Vår psykiska hälsa i Sverige är en katastrof. Och i och med arbetslösheten lär väl inte den psykiska hälsan förbättras heller?

Och trots att det är 2011 är hela ämnet fortfarande tabubelagt. När jag berättar min diagnos för någon förväntar jag mig inte en stor kram, men jag förväntar mig inte heller en sne blick.

Via datorn har jag fått ”självförtroende”. Det är här jag mött likasinnade, som jag kan dela mina tankar & funderingar med. No judgement.
Här har jag också lärt mig att trots att man inte orkar eller klarar av vissa saker, så måste man. Annars får man inte hjälp.

”Här, ta några tabletter”
Jag har aldrig vart något stort fan av mediciner, inte ens Alvedon om jag ska vara ärlig. Men varje söndagskväll, strax efter 20.00 så sitter jag där, med min låda mediciner & portionerar ut i dosetten. Mediciner är inte lösningen, den ska bara vara hjälp på vägen. Gärna kombinerat med terapi.

Men i brist på tid, slänger läkarna ett recept i din hand & du förväntas börja omgående. Det var så det började för mig. För jag tror inte det beror på brist av kunskap.
Nu äter jag X antal mediciner om dagen & har X antal behovsmediciner att välja emellan.

Är det så här det ska gå till? Är det inte en människas rätt att få hjälp, på riktigt?
Att man tas på allvar & att läkaren engagerar sig i just ditt fall.
Men det finns inte tid, det finns inte personal & det står absolut ingenting i budgeten om att vi ska få tid & anställa flera.

Tycker du att psykiatrin är okej i Sverige? Hur kan man förbättra den?


Följ Bloggen

  Gilla inlägget

Det här med fetma…

Vi är väl medvetna om att det är ett stort problem, om sanningen ska fram är det ett livsfarligt problem. Och det är lätt att dra alla över en kam. Men lika farligt är det för de som är underviktiga.

Mulliga, tjocka & feta sitter på sina arslen hela dagarna. Gör inte mer än det som är nödvändigt. Äter, äter & äter.

Smala, tunna & sköra håller noga koll på kaloriintaget, äter minst möjligt & även i vissa fall finns anorexi & bulimi.

Det är bara att ändra livsstil. Vad då bara?
Hur många dömer inte folk efter utseendet? Det är ju det första vi möts av.

Jag brukar försöka möta folk med ett leende. Men ändå ser jag hur deras ögon rullar ner över min kropp. Inbillning? Överdrift? Ja ibland. Men det händer, ofta.

Det här med kroppsideal handlar inte bara om hur lite eller mycket vi väger, det handlar nästan först & främst om det som tisslas & tasslas bakom våra ryggar.
-Ser du? Titta till höger snett bakom dig, Undrar hur hon kan ha blivit så där stor/liten.

Att infinna sig på ett snabbmatsställe, om man är för tjock, titta vad den personer glufsar i sig, förstår ”den” inte att man går upp mer i vikt av skräpmat? Om man är för smal, undrar var all mat tar vägen i den där späda kroppen. Bulimi månntro?

Tänk om ”den här” tjocka personen gått på diet & tränat hårt i månader & har bestämt sig för att unna sig denna enda gång innan det är dags att fortsätta den nya livsstilen personen börjat leva.

Tänk om ”den här” smala personen har kämpat & kämpat för att klara av att äta en måltid utanför sitt hem, att ha tagit sig ur skalet & kämpar för att våga äta mat inför folk utan att känna skuld & skam.

”Don’t judge a book by it’s cover”
Vi har ingen aning om vad personen vi ser framför oss har varit med om. Vad som händer i deras liv just nu.

Den här texten må vara överdriven till höger & vänster. Men jag tror ändå att många kan känna igen sig. Och även om jag inte når fram till alla, så önskar jag att jag gett några utav er en tankeställare.

Vi måste sluta döma varandra, för det är där det hela börjar. Vid första anblicken, vid första mötet..


Följ Bloggen

  Gilla inlägget

Årskrönika 2010

En bild från varje månad

Januari:
Morfar fyllde 70år & vi var alla där & firade honom, en underbar kväll med många skratt. Januari innebar även begravning för farfar, jobbigt med vackert. I slutet av månaden firade jag & Thomas 4år tillsammans & sista dagen av januari hade jag, Ia & Jenny en härlig Vinklubbskväll som avslutades på Blue Moon, riktigt grym kväll!

Februari:
Månaden jag skulle börja rehabiliteringen, jag trodde jag skulle klara det, men misslyckades. La upp en plan med min nya psykolog & kom överens om att det var ett bra beslut att vänta med den.
Jag återfann min kärlek för serien Tre Kronor & var som besatt av den. På alla hjärtans dag fick jag underbart goda & fina cupcake av Ia

Mars:
Jag testade i.d bare minerals för första gången & blev kär. Beställde även från e.l.f för första gången & där har det blivit många beställningar sen dess.
Blev även förälskad i Team Picasso i Körslaget, dom skulle ha vunnit!

April:
Thomas fixade en tvättmaskin, något jag fortfarande är lycklig över. Hanson släppte första singeln på sitt nya album, underbart!
Påskmiddag hemma hos mormor & morfar med tjocka släkten.

Maj:
Jag åt årets första jordgubbar, skaffade en iPhone (blev fast, men var tvungen att lämna tillbaka den, I still love iPhone) & mamma, Cider & jag åkte till Härjarö med husvagnen.

Juni:
Thomas började sin semester, min kusin Alex tog studenten & jag & Jenny gick på bio, STAC2 & efter bion tog vi en svängom på Blue Moon. Sambon & jag firade 3års förlovningsdag :heart:

Juli:
Malin & jag hade en heldag tillsammans, med shopping, restaurangbesök & bio. Thomas & jag var på Parken Zoo i Eskilstuna. Det var 30grader ute. Sandra kom till Västerås ett par dagar & sov här, underbara dagar.
Vi fick beskedet att mamma har cancer. Det rörde verkligen om i livet.

Augusti:
I slutet av juli, början av augusti var vi iväg en sväng till Öland. Mamma opererades för andra gången & vi hälsade på henne varje dag på sjukhuset, i över 2 veckor.

September:
Hade underbara vinkvällar, en med Jenny & en med Kela. Både Thomas & jag fyllde år. Malin kom från Uppsala & firade mig. Jag blev firad av släkten den 25.

Oktober:
Jag & Ia stod på loppis, 2 underbara dagar & jag & Thomas var på konsert, såg Volbeat, med Jenny & Balk. Skulle ha haft min fest, men Thomas & jag blev sjuka.

November:
Min 25års fest blev av & jag hade en underbar kväll.

December:
Mamma & pappa var här & firade 1a advent. Jag & Kela hade julmys hemma hos henne, en underbar kväll som jag hoppas blir en tradition!
Firade jul med nära & kära & ser fram emot det nya året.

Summan av kardemumman:
Har varken haft blogglust eller lust att ta kort i år. Måste bli bättre på det till 2011, jag mår mycket bättre när jag är lite kreativ.
Att vi fick mammas cancerbesked rörde om hela våra liv & än är det inte över.
Hela året har kantats med mycket ångest & jobbiga perioder.
Att Sandra kom hit från Växjö räddade nog mig från att falla djupare i år.
Tack alla ni som kommenterat, stöttat & hjälpt mig genom det här året, ni är underbara!

(Tidsinställt inlägg)


Följ Bloggen

  Gilla inlägget

The sweet escape

Jag tänker tillbaka på året som gått & jag känner mig svag. Så otroligt svag & patetisk som inte kommit någonstans med depressionen. Det har vart dagar som är bättre, men inte veckor eller månader. Varför fungerar inte mina mediciner? Varför kan ingen hjälpa mig? Jag kan inte hjälpa mig själv, jag är en fara för mig själv. Jag vill slippa ångest & panik, när det nu gått över ett år sedan jag blev sjukskriven så kommer jag även att tänka på hur jag tänkte för ett år sedan, jag trodde jag skulle vara bra nu, åter till skola & jobb, men nej.

Har det här året vart ett misslyckande? Absolut inte. Jag kunde ha gjort som så många andra gör, fly. Sälja av allt här hemma & sticka iväg, utomlands eller bara till en ny stad. Men jag var stark nog, jag stannade. Jag har förlorat vänner i år, men jag har fått nya, trots att jag bor kvar i samma ”skitstad” som för ett år sedan.

2009 ska bli ett positivare år, ett år som leder till någon form av förbättring. Jag vill inget hellre än att packa min väska & dra här i från, men det tänker jag inte göra, jag är mycket bättre än så. Jag tänker ta tjuren vid hornen kolla djupt in i depressionen & fråga vad fan den gör här, i mitt liv.

Jag ska bli stark, lika stark som ni är. Saker ska kunna rinna av mig i slutändan & även om tårarna fortsätter att rinna så ska det inte svida så som det gör nu i mitt hjärta. Mitt hjärta ska vara varmt & omfamnande. Jag ska bli den jag en gång var, fast starkare. När jag skrattar, ska jag skratta på riktigt. När jag är glad, ska jag vara glad på insidan. När mina tårar rinner ska det vara glädjetårar.

Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket. Men inte jag i kampen emot depressionen, inte jag emot mina självmordsförsök, inte jag, inte jag. Jag drömmer, jag är en drömmare, jag har alltid vart en drömmare & det är något ingen kan ta ifrån mig.

Mitt första stora prov kommer att ske redan på juldagen, jag ska vara mogen, vuxen & försöka låta allt rinna av mig. Men skiter det sig så gör det ingenting, för 2009 har inte hunnit börja.

Jag vill bara få er att förstå, ingen kan ta ifrån er era drömmar. Ingen kan berätta för er vem du är. Men jag är just nu stark, jag har inte flytt från mitt mörker, jag är kvar i det, men jag hoppas på en ljusstrimma i vårt nya år, 2009!


Följ Bloggen

  Gilla inlägget

Sandra vs dödlig fetma

Sverige har blivit ett fetto-land sägs det. Jag är en utav dom som blivit smittat av den såkallade fetma epedemin. Om jag räknar ut mitt BMI så har jag dödlig fetma. Det betyder att om jag fortsätter så här kommer jag vara död inom några år(?).

Visst jag känner mig inte smal, inte mullig, inte tjock utan fet. Men att jag skulle ha dödlig fetma tror jag inte ett dugg på.

Varför finns det inga kläder till oss feta? Kläderna som finns är färgglada, blommiga, batikmönstrade och så vidare. Jag vill helst gömma mig & att ha en blommig tunika gör mig inte rätt. Att våra kläder dessutom är minst 200kr dyrare gör inte saken bättre. Det pratas om att vi feta inte gör annat än äter, så då borde väl industrin förstå att vi hellre lägger de 200kr på en hamburgetallrik(?)

Träna, få bort kärlekshandtagen, bli smal på 8 veckor, Anna Skipper, grönsaker, Gi, Atkins, you name it. Men borde vi inte satsa på att vara stolta över oss själva, att bli accepterade för den individ vi är. Med ett bättre självförtroende kommer vi komma långt. Det kommer leda till mindre tröstätande, mer motion, mer utav det sociala livet.

Vi har en sjukdom(?) Varför får vi inte behandling, varför ger ingen oss råd. Riktiga råd utan alla dessa dieter. Att tänka att man duger, att försöka sluta småäta, dra ner på socker. Jag är ute efter ett hälsosamt liv, inte en diet jag ska gå på hela livet.

Att träna är något jag vill, men jag känner mig inte bekväm att hoppa i mjukisbyxorna och dra på mig en sliten t-shirt för att sedan traska in på ett gym där alla fräscha och så kallat snygga brudar springer på löpbandet. Vart finns snygga träningskläder för oss feta. Ni tjatar, samhället tjatar på att vi ska träna & röra på oss. Men ge mig ett par träningskläder som sitter bra så jag inte behöver pressa ner mig i en liten storlek L.

Vi får se, om några år kanske jag redan är död. Det råder en fetma epedemi i Sverige – Jag är smittad, slå det om ni kan. Sparka inte den som ligger, uppmuntra oss istället :heart:


Följ Bloggen

  Gilla inlägget

snowflake snowflake snowflake snowflake snowflake snowflake snowflake snowflake snowflake snowflake snowflake snowflake snowflake snowflake snowflake snowflake snowflake snowflake snowflake snowflake