Det här med besvikelse…

När man öppnar ögonen på måndagsmorgonen & tänker att det här ska bli en fantastisk dag, vågen visar plus & mungiporna börjar hänga lite, men man ger inte upp hoppet utan man hoppar in i duschen & försöker sätta fart med dagen.

När man väl står i duschen & hinner andas djupt 3 gånger för att försöka slå ifrån ångesten i kroppen. Det är ingen fara, du kan andas bort det här intalar jag mig själv. Sen hugger det till i bröstet & ångesten biter sig fast & jag är tvungen att sätta mig ner i badkaret.

Jag sitter där länge. Så länge att jag till slut inser att tiden börjar bli knapp. Jag ska ju snart iväg. Ur duschen, i med 2 tabletter & jag fortsätter. Föna håret, försöka smeta på mig någon form av ett ansikte, fan jag glömde deodoranten.

När jag väl står där framför spegeln, påklädd & färdig & tar en titt på mig själv. Då är det något som liksom slocknar inom mig. Har jag trott under hela den här tiden av fönande & fixande att jag skulle se mig själv som accepterbar?

Det har jag ju inte gjort en enda gång på de senaste 5 åren. Men eftersom jag inte gett upp hoppet helt så är jag inte helt ute ur spelet än. Det verkar finnas någon kämparglöd kvar inom mig.
Men den här kämparglöden kan jag inte tänka på där framför spegeln, utan den är något jag reflekterar över efter flera dagar.

Varje söndagskväll när jag egentligen skulle ha somnat för längesedan så funderar jag över måndagen. Det ska bli en fantastisk måndag, en härlig vecka & jag ska bara osa av positiv energi & ångesten ska vara som bortblåst.
Jag har till och med börjat skriva det lite överallt bara för att folk ska se det, för har folk sett det så kan jag ju inte strunta i just det tänket.

Men vid 12.30 på måndagen & jag anser mig besegrad vill jag inget hellre än att gråta. Få gråta bort ångesten. Vid vissa tillfällen kommer jag ihåg känslan av att bota ångesten med att skada mig själv. Jag kan till och med njuta av bara tanken.
Tack & lov så stannar jag numera bara vid tanken & går inte steget längre.

Det går nog inte att beskriva besvikelsen som rinner över mig, praktiskt taget hela tiden. Jag känner inte att jag gör något rätt, alls. Det handlar inte om att jag tycker synd om mig själv, det handlar om att jag hatar att må så här, jag hatar att skuldbelägga mig själv hela tiden för att göra det leder ju till ännu mer ångest.

Allt är som en enda ond cirkel & det är bara jag som kan förändra det. Bara jag.

Förra veckan var kaos, helt jävla kaos. BED-anfall, migrän, ångest & en driva av besvikelse.
Den här veckan ska bli bättre. Den ska det.
Titta nu skrev jag det till och med, så att just du kan se det.


Följ Bloggen

  Gilla inlägget

2 tankar på “Det här med besvikelse…”

  1. jag märker att din kämparglöd inte är borta. den finns där. den måste bara eldas på lite mer. du vill och du fortsätter kämpa. du gör så gott du kan! stora kramar

Lämna en kommentar

snowflake snowflake snowflake snowflake snowflake snowflake snowflake snowflake snowflake snowflake snowflake snowflake snowflake snowflake snowflake snowflake snowflake snowflake snowflake snowflake