ssnadra.se » Nudas Veritas

Nudas Veritas

 

Mina följare på Instagram sköt i höjden för ca ett halvår sedan & även på bloggen så ser jag hur folk faktiskt hittar hit igen.
Får många frågor både på Instagram & på bloggen om vem jag är & hur har jag blivit den jag är idag.

Så förbered er på ett ganska långt & deppigt inlägg men med ett lyckligt slut.
Vi skippar första åren i skolan, dvs 1-9, dom var jobbiga & jag var rent utsagt ett mobboffer som försökte hålla huvudet över ytan. Bulimin var min hemliga vän för att passa in. Något jag fick hjälp med att ta mig ur.

När jag valde gymnasium ville jag bort från det gamla & börja på nytt. Valde ett gymnasium med media & entreprenörsinriktning, ända sedan barnsben har jag velat bli journalist. Skriva berättelser, dagböcker & manus var något jag jämt gjorde.
Jag kände ingen på min nya skola & jag fick verkligen börja om, det var fantastiskt. Jag var skoltrött & spenderade mer tid på Brogården (ett café i Västerås) kedjerökandes än vad jag faktiskt spenderade i skolan. Inget jag är speciellt stolt över idag. I mitten på gymnasiet då jag var en partygalen tonåring började mina panikångestattacker.
Först så förstod jag inte alls vad det var, fick behovsmedicin utskriven & fortsatte livet.

Tog studenten 2004 med betyg jag är stolt över. Jag kompenserade min frånvaro i skolan med riktigt bra inlämningsarbeten, det var min räddning.
Började jobba omgående efter studenten på ett äldreboende, där jag även sommarjobbat. Där hamnade jag tyvärr i facket mobboffer igen & jag hade ju ingen utbildning. Jobbade ett tag med att packa kött på Hilton, inget jobb att rekommendera. Men träffade en av mina nuvarande vänner där, Sandra. Och det är väl det jag tackar Hilton för. Att jag fick möta Sandra.

Arbetsbrist & uppsägning ledde till att jag blev arbetslös. Hamnade på ett ”program” via Arbetsförmedlingen som då hette Eductus. Det gav mig ingenting, vi fikade, typ. Det jag får tacka arbetslösheten för är väl att jag träffade Thomas.
Mina ångestattacker vid den här tidpunkten var riktigt illa, Thomas blev faktiskt en räddning. Vi satt på Mcdonald’s på nätterna & jag fick prata så att hans öron blödde. Han räddade mig från mitt dåvarande förhållande. Och nej, vi var inte kära vid den här tidpunkten.

Då mitt dåvarande förhållande tog slut så fick jag flytta hem till mina föräldrar igen. Flyttade hemifrån väldigt tidigt då mina föräldrar & jag inte alls kom överens. Och det var precis det som skulle hända när jag flyttade hem igen. Även om jag var 5år äldre så fungerade det inte att bo under samma tak. Tro mig jag älskar mina föräldrar över allt annat på denna jord, men vi är inte kompatibla att bo under samma tak.

Jag sökte till Högskolan för att läsa Psykologi & kom in. Äntligen skulle jag få flytta till eget. Jag fick tag i en etta, som jag älskade. Jag pluggade Psykologi på heltid & jobbade timmar på äldreboendet. För att ha råd att bo & leva. Panikattackerna kom oftare & nu tillkom även symtom på depression & utmattningssyndrom. Men jag körde på. Jobbade, pluggade & failade på alla tentor.
Efter att ha fått dispans från Högskolan att få köra en termin till så körde jag järnet. Sen tog det stopp & jag klev inte ur sängen.
Vid den här tidpunkten så var jag & Thomas ett par & han såg väl hur jag utvecklats negativt.

Han skickade mig till en privatläkare som sjukskrev mig med omedelbar verkan. På vilka grunder undrar ni? Ett 20tal.
Jag fick mediciner, biverkningar & under 4år så var jag i stort sätt en testkanin för FASS uppslagsverk för att hitta rätt medicinering.
När vi hittat ”rätt” var jag uppe i 32tabletter om dagen & jag utreddes för alla möjliga diagnoser. Tackar den kvinnan som tog hand om mig då, Eivor Thunström för hennes helt fantastiska bemötande. Hon skickade mig vidare till en psykiatriker som hjälpte mig vidare.

Vad hade då hänt under dessa 4år som sjukskriven. Jag tröståt, ville inte gå ut, den sociala fobin ar hemsk. +40kg & att ta sig ur sängen & hitta meningen med livet fanns inte på kartan. Vi spolar framåt.

För exakt snart 2 år sedan fick jag nog. Jag gick då på rehabilitering, Gamla Brandstation. Hade gått där ett tag & äntligen fått in rutinen att få faktiskt gå dit. Att till och med gå på möten osv. Jag la min privatläkare åt sidan efter mycket diskussioner om min medicinering med enhetschefen på rehabiliteringen. Jag vände mig till min familjeläkare & han hjälpte mig med nedtrappning av mina mediciner. Han påpekade att det skulle bli tufft & om det skulle bli för tufft så kunde jag läggas in. Men vet ni vad? Jag fixade det.
I samband med detta började jag även ta tag i kost & träning. Jag gjorde en helomvändning. Vart min ork kom ifrån har jag ingen aning om.
Blev Onlinemedlem i Viktväktarna & gick ner 25kg.

Vart är jag idag?
Min ångest kommer ibland, men har lärt mig att hantera den. Depperioder har jag fortfarande, men det har alla, bara olika mycket.
Jag jobbar som receptionist & älskar det jobbet. Att träffa så olika människor är något som passar mig perfekt.
Kämpar med att hitta balansen i livet, något som är svårt, men en sak i taget. Jag äter en tablett om dagen, något jag antagligen får göra resten av mitt liv. Men det gör mig inget.

För att avsluta det hela så har jag ett par personer jag vill tacka extra mycket. Förutom min familj, som är en självklarhet så kommer här en radda med namn. Eivor Thunström, som gav mig möjligheten att utredas & som skickade remissen till en psykiatriker. Kjell Lampinen, som gav mig verktyg att hantera mina känslor. Ulla Pernell, som trodde på mig trots mina ynkliga ursäkter & gav mig det jävlarannamma som jag behövde.
Mina triotrillingar som gav mig luft & kärlek. Mina vänner som stått där i vått & torrt & trott på mig.
Alla ni som följer mig på sociala medier, att få dela tankar & funderingar med er!

Jag är inte klar med min resa, men jag är på väg! Tack för att just du orkat läsa det här inlägget.
Glöm aldrig att aldrig sluta kämpa :heart:

Följ Bloggen

 

4 Kommentarer än så länge »

  1. Fanny said,

    juni 17, 2015 @ 18:01

    Jag älskar dig❤️❤️❤️

  2. 1

    mamaizon said,

    juni 17, 2015 @ 18:20

    Du är helt fantastisk!

  3. 2

    Sandra said,

    juni 21, 2015 @ 08:20

    Och jag älskar dig!

  4. 3

    Sandra said,

    juni 21, 2015 @ 08:20

    Tack fina du!

Comment RSS · TrackBack URI

Lämna din kommentar